För två år sedan kände Marcus Birro och Jonna Vanhatalo sig redo för att försöka bli med barn. I januari förra året kom det efterlängtade beskedet – Jonna var gravid.
– När det hände var det ändå en överraskning, säger Jonna.
– Man ”skaffar” ju inte barn – det låter som att ta med sig inköpslistan och åka till Ikea, inflikar Marcus.

Akut till sjukhus i Finland

Men Jonna mår inte riktigt bra under graviditeten. Hon har sammandragningar och det svider när hon kissar. Men barnmorskan tar inget urinprov för att se om det är urinvägsinfektion. Urinvägsinfektion är vanligt hos gravida, menar hon och uppmanar: ”Oroa dig inte. Gå hem och var glad”.
– Vår oro togs inte på allvar. Det är sådan nonchalans. Man chansar lite, som att ”lite svinn får man ta”, säger Marcus.
Några dagar senare är Jonna tvungen att åka in akut och få antibiotika mot infektionen. Återigen försäkrar vårdpersonalen dem att allt bara är bra. Jonna får grönt ljus för att åka och hälsa på sin släkt i Finland. Men väl där måste Jonna läggas in akut på sjukhus. Sonen Dante är 23 veckor gammal när han föds. Han dör strax efter förlossningen. Urinvägsinfektionen är den troliga orsaken.

Skrev tröstebok

Marcus och Jonna sörjer. Marcus attackerar sjukvården med kritiska artiklar i olika tidningar och på sin blogg. Till slut bestämmer han sig för att skriva en bok, en tröstbok om sorg.
– Skrivandet räddade mig, jag vet inte hur det gått annars, konstaterar Marcus.
Redan två månader senare är Jonna gravid igen. Men den här gången blandas glädjen över graviditeten med oro.
– Jag tvingade Marcus att fotografera min växande mage varje dag. Vi hade ju inte så många bilder på min första mage, berättar Jonna.

Blir avrådd

Jonna har för kort livmodertapp och ett litet ingrepp kan göra graviditeten säkrare. Men läkarna avråder och ingreppet blir aldrig av. Sjutton veckor in i graviditeten förlorar Jonna barnet, en flicka.
– Fel beslut. Igen, säger Marcus bistert.
– Det var väldigt olyckligt, vi hade verkligen extrem otur, tycker Jonna.
Ensam sorg
Dante och hans lillasyster vilar nu i en minneslund. Marcus och Jonna blir ensamma kvar med sin sorg. De märker att människor drar sig för att prata med dem om det som hänt.
– Jag kände mig skamsen efteråt, att det var ett misslyckande. Jag var rädd för att träffa människor jag kände, att de skulle se mig på stan utan mage och utan barnvagn, säger Jonna.

”Två hål i hjärtat”

Att barn kan dö i förtid är inget det talas om, ens inom sjukvården.
– Människor har svårt att förstå den här typen av sorg. Vi har ju förlorat två barn, för oss är det inte ”missfall” som det står i journalen. Det är också en skrämmande sorg, att ett barn dör är något som inte ska hända, säger Marcus.
Nu hoppas de båda att boken ska leda till en större öppenhet och mindre skamkänslor kring sorgen att förlora ett barn. För det värsta är när människor låtsas som det regnar och inget säger.
– Man har två hål i hjärtat och sorgen kommer att finnas där hela livet, säger Jonna.
– Men den sorgen är inte farlig eller skamlig, tycker Marcus.

Pengar till forskning

Nu har de engagerat sig i Spädbarnsfonden, en förening till stöd för föräldrar som förlorat ett barn och som också samlar in pengar till forskningen. Ett hundratal sörjande föräldrar, med liknande erfarenheter som Marcus och Jonna, har hört av sig till dem.
– Även om det vanligaste är att graviditeten går bra, så är vi ganska många, säger Jonna.
Marcus och Jonna hoppas och drömmer fortfarande om att bli föräldrar. Men rädslan för att förlora ännu ett barn finns förstås där.
– Men hoppet knackar på och bjuder in sig själv på middag, säger Marcus.
– Så länge hoppet är större är rädslan finns det inget annat alternativ. När det blir så blir det, säger Jonna.