Hej!
Min sambo lyssnar inte längre på mig, ibland känns det som jag lika gärna kunde vara luft. Det spelar ingen roll om jag säger något vardagligt om barnens aktiviteter, om jag talar om katastrofer i världen eller försöker få till en diskussion om något i svensk politik. Ibland har jag lust att skrika men oftast blir det tjat, upprepade frågor eller omtagningar av det jag sagt för att försöka få någon respons. Jag hör hur jag låter och trivs inte med att vara gnällig.

Pratar jag om sex blir han intresserad men då får jag känslan av att den han attraheras av lika gärna kunde vara vem som helst, en porrstjärna eller någon på krogen. Min sambo är en bra pappa, sköter jobbet, är rolig och social när han vill, håller i gång både fysiskt och intellektuellt. Men det här med bristen på att bli lyssnad på gör mig utsvulten. Jag kan bli helt rörd och varm om någon annan hör vad jag säger och bekräftar mig.

När vi träffades kunde vi sitta uppe hela nätterna och tala, jag kände en närhet som jag aldrig upplevt och det var helt berusande. När jag försökt tala med honom om det här menar han, tror jag, att det är en naturlig utveckling då vi har blivit äldre och lever med andra krav och inte minst har två barn.

Han menar att jag är överkänslig. Fast flera av mina kompisar har lagt märke till att han inte lyssnar och tolkat det som att han inte är intresserad av att tala med dem. Även barnen märker det och blir ledsna för att ”pappa aldrig lyssnar”. Det blir också jobbigt för mig att hålla reda på allt – att han inte lyssnar leder ju till att jag blir ansvarig för all logistik som rör familjen. Min sambo har flera gånger friat till mig. Jag har oftast svarat undvikande. Dels tycker jag inte att det spelar så stor roll, dels – framför allt – vill jag inte så länge han inte lyssnar på mig.

Min man har inga hörselproblem. Vi har också försökt åka bort och vara för oss själva. Men problemet blev nästan mer påtagligt på det ”romantiska” spahotellet än hemma i vardagen. Han var i alla fall inte intresserad av att tala med mig. Senaste halvåret är det som att de enda gångerna han säger något, försöker inleda ett samtal, är det något slags order att jag bör fixa saker: ”Har du kollat med bilprovningen?”, ”Kan du höra med mamma och pappa om..?”, ” Vet du var min laddare är?”...

Jag kan se hur tjatig och krävande jag låter. Men att tala med varandra är jätteviktigt för mig, en grund för allt annat. Ska jag göra avkall på att kommunicera med mannen jag lever med och försöka få mina behov tillfredställda hos andra, som min syster och vänner? Ska jag ställa krav och hur i så fall?
Som det är nu har jag lättare att kommunicera med vår hund, då får jag i alla fall respons.
OHÖRD

Robert svarar:

Tjat lönar sig aldrig
Det lönar sig inte att tjata och lida, det leder bara till varaktig söndring. Eftersom alla andra verkar se problemet tycker jag du ska skaffa utomstående hjälp – en eller flera bekanta, och/eller en kognitiv beteendeterapeut - för att träna upp din man i konsten att lyssna. Vill han inte gå med på det får du ta i med hårdhandskarna.

Pigge svarar:

Kolla hörseln en gång till
Du säger att han inte har hörsel problem. Är du helt säker? undrar jag. Om man börjar få svårt att hänga med blir det lätt så att man struntar i en del av kommunikationen, och efter en tid så börjar man leva i sin egen värld för att man inte förstår bättre. Föreslår en ny kontroll! Att åka till ett romantiskt hotell om båda vill är nog bra. Om bara en vill är det mindre bra. Gemensamma aktiviteter utan vänner och barn, där ni gör saker som båda gillar, är ett tips att få i gång diskussioner. Turas om att hitta på spännande upptåg ett par helger varje år. Gärna nya upplevelser som skapar massor av prat.

Leif GW svarar:

Din man påminner om mig
Jag hör vad du säger och vad karln din anbelangar så finns det väl de som råkat betydligt värre ut. Jag tycker han påminner lite om mig, faktiskt. Nära samtal är ju inget som man kan skrika eller tjata sig till. Men de är viktiga för en fungerande relation. Vad tror du om att visa ditt brev - plus mitt svar - för honom? Kunde vara värt ett försök.

Marcus svarar:

Har du själv lyssnat?
Det här är inte ett försök till dialog, det här är en monolog. Ger du din man chansen att lyssna? Ger du din man möjlighet att ta del av allt det du skriver till oss om? Min erfarenhet säger att man själv bör försöka vara en god lyssnare om man vill att folk ska lyssna. Att bli lyssnad på är lika mycket ett samspel som något annat. Lyssna på honom, prata med honom och försök att föra en dialog.