När jag vaknade upp nästa morgon var det en av alla dessa otaliga gånger när jag först inte hade en aning om var jag befann mig. Vilken enorm lyckokänsla när jag förstod att det var hemma i min egen lägenhet, i min egen säng. Värme strömmade snabbt genom kroppen och jag rös till. Tack gode gud! Sen slog den till med förödande kraft – baksmällan, den där som i skämtteckningar beskrivs med isblåsa på huvudet, termometer i munnen och hi, hi, hi, vad tokigt det kan bli ändå. Min nivå låg långt, långt bortom det som eventuellt kan innehålla spår av humoristiska inslag. I mitt fall var det, helt realistiskt, en kamp på liv och död. Det flimrade framför ögonen och rummet åkte omkring på ett surrealistiskt sätt där golv blev tak och bokhylla och skrivbord snabbt bytte plats med tv:n, som för övrigt svävade fritt strax ovanför mitt huvud. Jag slängde mig på mage och borrade ner huvudet i kudden för att inte spy rätt ut. Hjärtat slog så snabbt att det kändes ner i magen och långt upp i halsen. Det smakade diskbänk och wettexduk i munnen och jag tror att jag andades väldigt snabbt, kanske hyperventilerade.

Jag fick syn på något på nattduksbordet, en hög hopknölat papper såg det ut som. Var det hushållspapper, hade jag spytt innan jag somnade? Jag tittade ner på golvet, men det såg faktiskt ut att vara rent. Jag tog i för allt vad jag var värd och fick upp en hand som greppade tag i det okända. Jag förde det mot ansiktet. Det var pengar, en massa femhundrakronorssedlar och tusenlappar. Någon måste ha spillt öl eller vin eller något annat på pengarna, det stank nämligen gammalt surt bryggeri. Lukten fick det att vända sig i magen igen och jag slängde ner allt på golvet. Jag svalde saliv, klunk efter klunk, och hoppades att det inte skulle spruta upp igen. Jag svalde en sista gång.
Vad fan är det för pengar, var kommer de ifrån?

En flash dyker upp och berättar om ett glas som jag välter och någon som skrattar och påstår att det var tredje gången jag välte det där jävla glaset. Och en hand slänger in en massa seglar i en jättehög mitt på bordet. Vems hand var det, var det min? Nej, det kan det inte ha varit för jag tänkte något i stil med att ”du är en jävla idiot” och så slängde jag in allt som låg vid min plats. Det måste ha varit en hel del för jag hade en känsla av att det tog tid. Eller var jag bara full? Handen till vänster lade upp sina kort, ett efter ett, och alla runt bordet jublade. Handen började dra åt sig jättehögen. Jag blundade med ena öga och fick till slut hans kort att stanna på bordet: kåk med ess på topp.
–Vänta lite gossar små, sluddrade jag och slängde upp ett fyrtal i åttor. Är det inte högre än en sketen kåk?
Det blev tyst. Och så skrek alla rätt ut!
Sen har jag något minne av att någon ruskar om mig. Var det ute på gatan, eller var det i en taxi, eller var jag fortfarande hemma hos Tommy?
Inte en aning.
Och sedan vaknade jag hemma.
<BENNY HAAG