Maria Ahlstrand, 47, en gång fastighetsmäklare i portugisiska Lagos, nu ensamstående mamma till Alexander, 13, och sedan nästan 17 år vårdbiträde och utbildad undersköterska i Farsta södras hemtjänst, är en av hjältarna i vården.
Upp i ottan, ingen glassig lön, jobb på helger, stor nyckelknippa som ska räcka till att öppna minst tolv dörrar flera gånger per dag. Och med ett hjärta som ska orka ge kärlek och förståelse hos lika många människor. Ibland också ett tålamod som ska rymma klagan, gråt och otidigheter från dem som förlorat livsgnista och förstånd.
Det är Maria Ahlstrands vardag.
- Jag tycker att det är roligt att träffa människor och delta i deras liv. Om man möter människor med värme och respekt kommer man långt - det behöver inte vara mer komplicerat än så, säger Maria, vars varma blick och gälla skratt tinar upp den ledsne.

Var inte lätt att tas med

Faster Gunnel dog för ett år sedan. Det var Maria som vinkade av henne när ambulansmännen hämtade henne och faster Gunnel sa, att "jag kommer aldrig mera hem."
Faster Gunnel hade bestämt sig och tre veckor senare somnade hon in.
Det hade hon förmodligen gjort långt tidigare om det inte hade varit för Marias skull.
Faster Gunnel var inte lätt att tas med och hon ratade vårdbiträden på löpande band. Det var fel på det mesta; maten smakade inget, kudden låg fel, ingen förstod sig på hur man vattnar några eländiga krukväxter. Bitterheten hade ibland inga gränser.

Svarade med respekt

Men Maria stod emot, svarade med respekt och vänlighet - det var så hon vann faster Gunnels förtroende, fick henne att kliva upp ur sängen, kamma håret, äta mat och dricka nyponsoppa - åtminstone lite grand.
- Jag brukar gå förbi hennes fönster och undra vem som nu bor i lägenheten, säger Maria.
Hon tänker ofta och mycket på dem som hon varje dag sköter om, men tar inte med sig bekymren hem.
- Då skulle jag snabbt bli utbränd, säger hon.
Dementa farbröder, missbrukare, ledbrutna med värk, glada, ledsna, psykiskt sjuka...

"Nästan spela teater"

Maria Ahlstrand kan aldrig välja och vraka i sitt jobb, för dem som behöver hjälp har rätt till hjälp och då gäller det att göra det bästa av situationen.
- Ibland får jag nästan spela teater. Om någon av mina vårdtagare är ledsen och förtvivlad försöker jag vara glad. Somliga vill att vi ska prata för att de är ensamma och behöver det, andra vill inte ha någon närhet alls - då får jag försöka hålla distansen. Man måste respektera alla och jag har blivit ganska bra på att anpassa mig, säger Maria Ahlstrand.

Tänkte ge upp

Nu är vi hemma hos Ingegerd Edberg, 82, som jobbat som sekreterare i 33 år.
- Förra månaden fick jag besked om att jag har fått ALS och Maria var med mig hos doktorn. Först fick jag ont i ryggen, sedan hade jag svårt för att svälja och prata. Jag tänkte ett tag ge upp, för det blir ju inte bättre, säger Ingegerd som inte längre kan gå ut.
Ingegerd var förr så aktiv och intresserad av allt och reste en del, både till Madeira och Azorerna, så Ingegerd och Maria har en del att prata om - Maria är ju från Portugal.
När Maria längtar till sitt Portugal, då spanar Ingegerd i tidningen efter billiga biljetter.
- Maria är så lättsam, vi kan prata om vad som helst, vi är liksom på samma våglängd, säger Ingegerd när hon får sina svullna fötter smorda.
- Jag skulle aldrig klara mig utan Maria, säger hon.
Och när Maria går, frågar hon om när hon kommer tillbaka. Det gör de flesta:
- När kommer du tillbaka?
Anna-Greta Wester, 83, som haft både godisaffär och fiskhandel, ser nästan ingenting och har ont i kroppen, men har i alla fall papillonhunden Madison, 12, som sällskap när Maria inte är där.

"Så glad och positiv"

- Maria är så glad och positiv, och det händer saker snabbt när hon är här. Man behöver ett sådant bemötande när jag har det så här.
- Maria och jag fick från första början väldigt bra kontakt. Det är viktigt att vi kan skratta tillsammans när jag inte har mina "lipdagar", säger Anna-Greta, som tipsar Maria om hur man fångar en karl:
- Man ska vara glad och skratta mycket, sånt gillar karlar, förstår du.
När Maria går säger hon mycket riktigt:
- När kommer du igen?
Maria Ahlstrand säger:
- Det känns bra när jag har lyckats göra någon som är ledsen glad.
Hur vill du själv ha det när du blir gammal?
- Tror du att hemtjänsten finns kvar då?