Manspanelen svarar på dina frågor. I panelen ingår: Robert Aschberg, Macus Birro, Pigge Werkelin och Leif GW Persson. Manspanelen publiceras i Expressen Söndag varje vecka. Har du frågor? Mejla din fråga hit: manspanelen@expressen.se
Formulera din fråga och avsluta med en valfri signatur och din ålder.
Jag har haft ett särboförhållande med en underbar man i 7-8 år. Vi är båda ensamstående med barn. Nu är hans barn vuxna, men de bor kvar på gården. Jag skulle vilja att vi provade att leva och bo ihop, men de gånger vi har pratat om det är det alltid jag som tagit upp det. Så jag undrar om han vill att relationen ska utvecklas djupare?
Nu är jag 50 år och vet inte om jag ska vänta på honom eller se mig om efter någon annan. Tilläggas ska att jag inte vill ha någon annan. Detta är plågamt för mig. Vad gör jag?
Vill bo ihop
Manspanelen svarar:
Marcus svarar:
Är han beredd att satsa?
Fråga honom. Var ärlig, ställ krav, var tydlig. Förklara att din kärlek kräver ett fördjupande engagemang av honom. Ska ni fortsätta och ska det vara värt det så måste han vara beredd att satsa lite.
Pigge svarar:
Ge honom en tidtabell
Ta upp dina önskningar på skarpen och be om en tidtabell för när han är redo att flytta ihop. Vill han inte ge dig någon så är det också ett svar. Då är det bara att acceptera eller bryta. Det är väldigt svårt att lära gamla hundar att sitta som bekant.
Robert svarar:
Det är du som måste välja
Om det är så plågsamt för dig att han inte tycks vilja flytta ihop har du bara valet att ge honom ett ultimatum: antingen flyttar ni ihop, eller så fimpar du honom.
Leif GW svarar:
Ett råd från en nöjd särbo
Ditt brev säger allt det väsentliga och jag tycker du ska visa det för honom. Det är ett ärligt och fint brev. Sedan ska du få ett råd också, hämtat från mitt eget liv. Skillnaden mellan att leva som sambo och särbo är inte som skillnaden mellan allt eller intet. Ska man kunna leva tillsammans rent rumsligt på ett bra sätt så krävs att man ger den man lever med ett stort mått av integritet och frihet i den vanliga vardagen. Om jag skall betrakta förhållandet med min fru på samma sätt som en bra kamrer granskar en bokföring så är vi både gifta och sammanboende och lever i ett gott förhållande, trots att vi kanske bara tillbringar halva veckan tillsammans i den där kamerala meningen. Resten av tiden gör jag allt det där andra som skänker just mitt liv en väsentlig del av dess mening men inte är så intressant för min fru. Och tvärtom. Ett bra liv som sambo kan aldrig fungera om man måste vara känslomässigt, intellektuellt och rumsligt ockuperad av den man lever med.
