Allt var noga förberett. Väninnan hade förvissat sig om att det fanns syrgas på planet om det skulle behövas, hotellrummet var ordnat och mötena med Dignitas personal bokade. Resan kändes inte sorgsam, tvärtom. - Vi pratade och skämtade som vanligt, säger Gunilla. Väninnans sista kväll i livet skålade de i champagne. Döden skulle bli en befrielse. Lungcancern, som hon fick besked om i början av sommaren, försvårade andningen och gjorde att hon plågades svårt om nätterna. - Hon kände själv att hon inte hade mycket tid kvar och ville inte ligga där och tyna bort på sjukhuset. För ett par år sedan hade hon sett en tv-film om Dignitas. När hon fick veta att cancern inte gick att bota kontaktade hon dem. Sedan frågade hon om jag kunde tänka mig att följa med som stöd för hennes dotter, berättar Gunilla. - Jag sa naturligtvis ja. Det gör man ju. Även om jag inte visste vad det skulle innebära.

Träffade läkaren

Dagen efter ankomsten till Zürich tog Gunilla, väninnan och dottern taxi till ett villaområde utanför stan. Efter en kvart var de hemma hos Dignitas läkare. I villan fanns också en advokat och en tredje person: mannen som hade till uppgift att förbereda döden. - De var oerhört charmerande, lugna och trevliga personer. Advokaten talade flera gånger om för henne att hon när som helst kan säga nej, det vill säga avbryta behandlingen. Läkaren bekräftade att hon var vid sina sinnens fulla bruk, berättar Gunilla. - Hon var bestämd. Hon hade bett mig se till att hon verkligen var död. Det var det enda hon var rädd för: att inte dö. Besöket varade i en timme. - På kvällen tog vi en taxi till en bra restaurang. Sällskapet höjde sina glas, skålade för nästa dag och sa: - Lycka till i morgon! Strax efter elva nästa dag tog de hissen till Dignitas lägenhet, ett rum och kök högst upp i huset. - Den tredje mannen som vi träffat hemma hos läkaren tog emot och erbjöd oss kaffe eller te. Vi bad om ett glas vatten i stället.

Tog med en röd ros

Längs en sida i rummet stod en säng med blommigt överkast och en tavla i guldram ovanför. I övrigt fanns bara en hörnstol med kuddar och ett bord med fyra stolar. - Det var spartanskt. Vi hade tagit med en röd ros och en bukett vita blommor från en god vän. Annars fanns bara en röd duk där. Vi slog oss ner runt bordet och mannen berättade hur det skulle gå till. - Vi satt och pratade en bra stund om allt möjligt. Mannen beskrev återigen händelseförloppet. När klockan slagit tolv fick väninnan ett plastglas med klar vätska: - För magen. Det verkar på en halvtimme, förklarade mannen. Halvtimmen passerade. Mannen sa: - Nu är det bara du som kan bestämma. Han riggade en videokamera vid fotändan av sängen och kom med ett nytt plastglas, denna gång med en mjölkaktig vätska i - ett starkt sömnmedel. Sängen bäddades upp. Väninnan la sig på det rosa lakanet och fick hjälp med att resa ryggstödet. - Nu är jag klar, förklarade hon sedan.

Hon blev filmad

- Mannen filmade hela tiden för att kunna bevisa att hon gjorde det av egen fri vilja. Han frågade henne vad hon ville, och hon svarade att hon var tacksam för hjälpen, berättar Gunilla. - Hon drack ur muggen men det blev lite kvar på botten. Jag sa "du har inte tagit allt" och så drack hon resten. Någon minut senare föll väninnan i djup dvala. - Då blev det väldigt tyst i rummet. Vi hade fått veta att hon fortfarande kunde höra oss, så jag började prata, önskade en fin färd och tackade henne. Genom att hon var så fast besluten blev det aldrig obehagligt för oss. "Hör du mig?" frågade jag. Då sa hon "ja". Minuterna kändes som timmar. Gunilla fortsatte att prata, om vad minns hon inte längre. Nästa gång hon frågade om väninnan hörde uteblev svaret. - Vi stod där en kvart, tjugo minuter och såg hur andningen så sakteliga avtog. Jag försökte känna under näsan om det var varmt. Dignitas-mannen skickade ut dem i köket medan han kontrollerade att väninnan verkligen var död. Klockan var då kvart över ett. Fler kom till lägenheten, bland annat två poliser och en kvinnlig läkare som undersökte väninnan och klädde av henne. Känslan av frid kvarstod. - Hon låg så fint där och det såg så skönt ut. Mannen som gett väninnan dödsdrycken kom och kramade om Gunilla. - Jag kände att det varit påfrestande för honom, i det läget var det jag som stöttade honom. Han sa: "Ingen är den andra lik, jag tyckte hon var så fantastisk". Den sorg som Gunilla upplevde var annorlunda jämfört med när hon tidigare mist nära personer. - Jag var så glad för hennes skull. Saknaden är stor, men man sörjer inte på samma sätt när man vet hur skönt det var för henne. Gunilla lämnade lägenheten tillsammans med dottern innan väninnans bars ut och tog flyget hem nästa dag. I dag säger hon: - Jag hade aldrig drömt om det här själv, men får jag en sådan dom som min väninna är jag kapabel att göra samma sak. För att det var så fint. Se på alla människor som sitter på sjukhus och ålderdomshem med hängande huvuden. De har inget liv de heller.