När vi nyss flyttat in i vårt nybyggda hus fick min man beskedet att han hade cancer. Efter ett halvår av fruktansvärda plågor dog han. Jag och vårt barn som fortfarande går i skola blev kvar. Förutom mitt äldre vuxna barn hade vi ingen som hjälpte oss. På några månader var jag tvungen att sälja vårt hem och vår stuga för att betala skulderna. Jag fick en lägenhet där vi försöker leva vårt liv så bra som möjligt. Efter mer än ett år mår jag fortfarande mycket dåligt. Det finns ingen glädje kvar. Dagarna består bara av en strävan att försöka klara mig och mitt barn så vi inte går under. Hur ska vi kunna gå vidare och glömma all smärta och ångest? Mitt barn kan skratta igen men det känns som det inte är riktig glädje, utan glädjen är till för att göra mig glad. Har haft en psykolog som inte hjälpte mycket. Läkaren tyckte att jag gott kunde börja jobba efter en månad och det där med att jag grät skulle jag snart komma över.
Anonym

Robert svarar:

Försök att skaffa nya vänner
Sörjandet ska ha sin tid, men jag föreslår att du och ditt barn tillsammans gör något ni aldrig gjort förut, så att ni får en ny gemensam upplevelse. Du bör också försöka skaffa nya vänner. Det kan kännas jobbigt i början, men det är ännu jobbigare att fastna helt i sorgen.

Pigge svarar:

Sök andra som varit i samma sits
Först vill jag beklaga. Sedan vill jag uppmana alla att ta ett snack med sina respektive om att det är ok att starta om med någon ny när den ena dör ifrån den andra. Skulle föreslå att du söker upp andra som varit i samma situation tidigare. Här kan du få tröst, förståelse och goda råd. Kyrkan, sjukhuset eller vänner kan hjälpa dig att hitta kvinnor i samma läge med barn i liknande åldrar. Ansvaret är ditt och du måste tyvärr dra det tyngsta lasset. Det bästa är att hitta en eller flera olyckssystrar som får vara mentorer och förebilder för dig. Var tydlig inför vänner med vad du vill och vad du söker. Många har gått igenom samma helvete och klarat sig. Vi kan och klara så mycket mer än vad vi tror. Jag vet!

Leif GW

Du måste ha någon att prata med
Vissa doktorer borde ha en spark där bak och det som räddar dem är att det finns andra som är bättre. Självklart måste du och ditt barn ha någon att prata med under ert sorgearbete. Finns det inte någon i er närhet som kan hjälpa er med det? Om inte får du be om hjälp som förra gången, och förklara då vad du råkade ut för sist. Förhoppningsvis möter du en riktig människa som kan ta din sorg på allvar. Så ska ni vara rädda om er, och med tiden är det ju så att den faktiskt läker de flesta sår. Att ärren kan finnas kvar går att leva med.

Marcus svarar:

Ditt liv kommer att vara värt att leva
Man går egentligen inte vidare efter en sådan sorg. Men man förs fram av en osynlig hand, man rör sig framåt också när man tror man står still, man rör sig fast man är förlamad av sorg. Ditt liv kommer aldrig mer att se ut som det gjorde innan din man dog, men ditt liv kommer vara värt att leva av tusen anledningar. Din sorg blir en del av ditt liv, en liten svart blomma i allt det du gör. Den sorgen är ingenting att vara rädd för, eftersom den påminner dig om ditt liv tillsammans med din man.