"När jag var tjock ville jag aldrig visa mig för folk". Foto: Richard StrömTänk om du var tvungen att kånka på 65 paket mjölk samtidigt som du dammsuger, snyter barn eller går uppför trappor. Så hade Britt-Inger – eller Brille som hon kallas – Berg det i många år.
– Till slut blev det så att min man Anders fick göra det mesta hemma. Jag blev sjöblöt av svett om jag försökte städa, så jag blev mest sittande i tv-soffan med en påse chips och en liter mjölk, minns Brille.
– Självkänslan var låg. Jag kände att jag inte klarade av någonting.

BRÖLLOPET EN MOROT. Nu när Brille är smal klarar hon det mesta, och är i färd med att renovera huset. Men den största moroten för att bli smal efter operationen var bröllopet – på midsommarafton 1997, 1,5 år efter ingreppet, blev Brille fru Berg. Foto: Richard StrömHon visar oss runt i den röda trävillan i Sikfors en timmas bilkörning nordväst om Örebro.
– Sedan jag opererades har jag blivit jätteintresserad av inredning. Jag har själv tapetserat alla rum i huset och nu håller jag på att byta fasaden på baksidan.
Då Brille var överviktig skulle hon aldrig ha kommit på tanken att anstränga sig fysiskt. Hon berättar att hon – med undantag för en kort period på högstadiet – varit tjock i hela sitt liv.
– Jag försökte med Viktväktarna och alla andra metoder. Ett par veckor bodde jag till och med på ett rehabiliteringshem. Visst gick jag ner ett par kilo, men oftast gick jag upp mycket mer sedan jag slutat med dieterna.

Brille hade ont i ryggen och gick mestadels arbetslös.
– Jag hade inget socialt liv. Ville liksom inte visa mig ute bland folk.
Att åka och bada med döttrarna Emmelie och Emma fanns inte på kartan. 1995 hörde Brille talas om en kollega till maken som genomgått en så kallad gastro bypass-operation, där matpassagen kopplas förbi magsäcken.
– Först var jag skraj för biverkningarna, men till slut bestämde jag mig för att detta var min chans att bli normalviktig.

Från början var det bestämt att Brille skulle titthålsopereras, men i väntan på ingreppet gick hon med sina 168 centimeter upp ytterligare 14 kilo till 128 kilo. Kirurgerna fick därför öppna hela magen på Brille.
– Efteråt kändes det som om jag blivit överkörd. Den första veckan kunde jag knappt röra mig.
I sex veckor fick Brille bara dricka flytande föda och sedan tvingades hon hålla sig till puréad mat. Såren i magen måste få läka i lugn och ro.
– Kilona rasade av mig. Den första veckan tappade jag tio kilo.
För att inte falla in i den gamla vanan att belöna sig med mat unnade sig Brille en tulpanbukett med ginst varje gång hon gått ner ytterligare tio kilo. Det blev sju buketter det året, för tolv månader senare var Brille nere i 57 kilo.
– Målet var egentligen att landa på 75 kilo och det nådde jag redan efter ett halvår, men jag fortsatte att gå ner.

Så småningom stannade vågen på 63 kilo – och där har den förblivit de senaste 12 åren.
– Det går knappt att beskriva vilken skillnad det är på mitt liv nu och då, förklarar Brille.
Efter viktminskningen fick Brille fast jobb på bryggeriet i Hällefors, där hon en tid var linjechef och senare tog truckförarkort.
– Om jag fortfarande varit överviktig hade jag aldrig orkat med ett så fysiskt arbete. Och jag hade inte haft självförtroende nog att bli arbetsledare och ta hand om utländska gäster.
Plötsligt kunde Brille leda hästarna när döttrarna tog ridlektioner, åka till simhallen eller stranden med familjen och promenera.
– Jag började umgås med vänner och kolleger också. Och så åkte familjen på semester. När jag var tjock ville jag aldrig visa mig för folk.
En sporre under viktminskningen var att se fram emot bröllopet med Anders. Honom träffade Brille redan som 17-åring, men hon hade i förväg bestämt att hon inte ville gifta sig förrän hon kunde känna sig fin i en brudklänning.
På midsommarafton året efter operationen vigdes makarna inför 80 gäster i Hällefors kyrka.
– En viss uppryckning av det sociala livet, va? skrattar Brille.
– Jag kände mig verkligen som en prinsessa, säger hon och visar bröllopsfotografierna.

De vida t-shirtarna och svarta tajtsen rensades ut från garderoben och Brille köpte mer färg lada plagg. Nu var det storlek 38 som gällde, i stället för storlek 60.
I skafferiet i anslutning till köket (som Brille renoverat) finns det numera mycket mera frukt och grönsaker.
På det stora hela äter Brille annars ungefär likadan mat som tidigare.
– Men jag tar mycket mindre portioner nu. Äter jag mer än en potatis och en halv fläskkotlett mår jag fruktansvärt illa och måste lägga mig och vila.
Döttrarna har hunnit bli tonåringar och de har inte ärvt mammas övervikt.
– Jag är så glad att de är fysiskt aktiva. Och de ser inte längre mig sitta och moffa chips i soffan varje kväll. De har lärt sig att äta riktig mat.
Visst kan Brille unna sig en bulle, några rader choklad eller en näve chips.
– Men mer orkar jag aldrig.
Maken Anders ger Brille gliringar för att hon blir hungrig så ofta i och med att hon äter så små portioner – och att de därmed måste tänka på maten på ett helt annat sätt när de är på bilträffar med sin stora amerikanare.
– Men annars är det bara fördelar med operationen. Brille är mycket gladare nu, tycker han.

Brille poängterar att Anders aldrig haft några synpunkter på hennes vikt, men hon medger att hon nog är en roligare partner nu när hon trivs med sig själv.
– Anders tyckte inte att jag skulle operera brösten heller, men jag trivdes inte med att ha två skinnpåsar som hängde när jag hade gått ner i vikt.
Landstinget betalade när Brille skulle ta bort allt överflödigt skinn från magen och låren, men bröstinläggen fick hon betala själv.
– Jag tog banklån och det har jag inte ångrat en sekund. Jag ville inte ha några Dolly Parton-bröst. Jag ville bara se proportionerlig ut.

Vad har du för råd till andra överviktiga?

– Tveka inte att operera er! Allt i livet är så mycket enklare nu när jag väger mindre.
– Jag hoppas jag kan inspirera andra att våga operera sig.

Har du drabbats av några komplikationer?

– Nej, inte av operationen. Men jag har fortfarande lite ont i ryggen sedan tiden jag var överviktig. Nu styrketränar jag för att bli av med värken.