Sjukvården börjar ofta med 112.
Så var det för min del.
Sedan kom ambulans A 901. Det är där han jobbar, Fredrik Karlsson, en mjuk och glad kille med styvt hår. Och så hans arbetspolare Magnus Linderoth, 40, som rattar bilen, sköter teknik, logistik och snackar ihop sig om vad som ska göras för att patienten ska komma levande till sjukhuset.
Jag säger:
– Du skällde på mig. Du sa, att ”nästa gång får du fan i mej inte vänta så här länge innan du ringer ambulansen.”
Fredrik säger:
– Jag skällde inte. Jag var bara skarp i tonen. Det kan gå väldigt fort. Den infektion du hade, mykoplasma, kan ge blodförgiftning, då ligger man riktigt risigt till. Hade du inte ringt efter ambulansen, hade du dött. Så enkelt är det.

”Nu åker vi in till sjukhuset”

Det var mitt i natten. Lunginflammationen hade gått in på den sjunde veckan, hustruns vädjanden varenda kväll bet inte. ”Nu åker vi in till sjukhuset”, sa hon.
– Nä, nä, i morgon ska jag till jobbet. Viktig grej på gång...
 Hostan var för jävlig. Så fort huvudet nuddade kudden var det stopp i luftrören. Mykoplasmainfektion och antibiotika, sa läkaren på vårdcentralen.
Men då var det så dags. Ett par nätter senare skrek hustrun:
– Nu åker vi till sjukhuset.
Jag kippade efter andan och ropade:
– Nej, du ringer efter ambulansen – NU! Ring fort – NU!
Panik, ångest, skräck – så här efteråt blir jag stel när jag tänker på upplevelsen.
Fredrik tog kommandot
Min dumma idiot – pappa till två barn som jag älskar – hade lekt med mitt enda liv, trott att  jag i princip var odödlig.

"Du hade aldrig dött i ambulansen"

Ambulans A 901. Killen med mohikanfrisyren – Fredrik – tog kommandot. Magnus satt vid ratten. Det blev akuten på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Nu, när vi sitter på ambulansstationen har Fredrik Karlsson plockat fram den journal som han skriver efter varje uppdrag. Han skrev:
”Kraftig lufthunger. Ångestladdad. Kallsvettades. Blek.”
Fredrik Karlsson säger:
– Syresättningen i blodet var inget vidare heller. Jag gav hela arsenalen: ventolin, syrgas, atrovent, intravenös bricanyl och cortison intravenöst – det ger man bara om det är allvarligt.
KUNDE HA DÖTT. Expressens Tommy Schönstedt och Fredrik Karlsson träffas igen. "Jag skällde inte, jag var bara skarp i tonen. Du kunde ha dött," säger Fredrik Karlsson några månader efter dramat. Foto: LINDA FORSELL Tänk om jag hade dött?
– Du hade aldrig dött i ambulansen. Vi hade hållit dig i gång och jobbat med dig som om du levde tills vi kom till sjukhuset.
Han säger också:
– Fan vad kul att det gick bra för dig. Jag får ju aldrig veta hur det slutar för dem som jag hjälper.
– Du är min andra patient som jag träffar efteråt. Den första var en man som fick en hjärtinfarkt i sin bostad. När vi kom hade han hjärtstillestånd. Jag lyckades få i gång hjärtat med hjärtdefibrillatorn. Vi körde honom till hjärtakuten på Karolinska och och lyfte upp honom på operationsbordet.
– När jag kom hem upptäckte jag att jag i hastigheten – det var så kaotiskt – glömt att skriva min rapport. Jag fick veta att han överlevt, och dagen därpå åkte jag dit civilklädd och frågade om jag kunde träffa honom. Det var något alldeles extra oerhört starkt, han grät och jag hade tårar i ögonen.

”Patienten är i fokus”

Det är sådana dom är, ambulansfolket.
– Patienten är alltid i fokus, därför jobbar vi på ambulansen. Vi försöker vårda med både hjärta och hjärna. När vi hämtar mor Anna vill hon kanske hålla handen, säger Fredrik Karlsson.
Han kommer från Mjölby, bor ensam i ett gammalt hus och lever för sitt jobb i treskift.
Fredrik och Magnus Linderoth är tajta, vet precis var de har varandra, annars skulle det gå åt pipan för patienterna.
– Magnus och jag behöver sällan säga något åt varandra. Det räcker med blickar. I riktigt skarpa lägen säger vi aldrig något till varandra, säger Fredrik.
– Det är det som är kvalitetssäkring för patienterna. Vi upptäckte med tiden att vi har samma tänk, och vi är extremt utlämnade till varandra och måste ta snabba beslut i ett arbete som är på liv och död, säger Magnus, som har 22 år vid ambulanssjukvården bakom sig. Plus soldatjobb i Bosnien där han sett saker som aldrig går att glömma.

Rullande intensivavdelning

Fredrik jobbade först i Gällivare för att han gillade skidåkningen på Dundret, flyttade söderut, pluggade till specialistsjuksköterska. Prehosp (före sjukhuset), heter det.
Ambulans A 901 är som en rullande intensivvårdsavdelning. EKG-apparat som sänder direkt till akuten och läkaren, mediciner och sprutor för allt. Mycket teknik och stor medicinskt kunnande.
TACKAR HJÄLTEN. Expressens Tommy Schönstedt träffar sin räddare, ambulanssjukskötaren Fredrik Karlsson och bjuder på tårta. "Lova att jag aldrig behöver hämta dig igen", säger Fredrik. Foto: LINDA FORSELL Men också stor människokännedom; ibland glädje, ibland sorg, ibland hot; Magnus har hotats med både pistol och kniv.
– Man måste vara ödmjuk, säger Fredrik, som ofta kliver in i människors innersta: sovrummet, toaletten, i en situation där människor genomlider sitt livs kris. Jag ser ett helt liv när jag kommer hem till människor; på väggen sitter ofta bilder som beskriver ett långt liv, då blir man ödmjuk inför uppgiften.
Ambulansen – alla förutsätter att den bara ska finnas till hands. Men landstinget blundar för att ambulansfolket är värda en dräglig lön för att rädda liv. Magnus har nyss kommit över 20 000 kronorsstrecket efter 22 års jobb, Fredrik har något mer.
– Men, säger Fredrik Karlsson, det är det bästa jobb man kan ha. Allt sker oplanerat. Man får varje dag vara konstruktiv och lösa svåra problem. Det är inte som att jobba på sjukhus, om det skiter sig där kan man ofta trycka på en knapp och få hjälp.