Eva Forsbeck. På morgonen den 27 september år 2000 blir Eva Forsbeck sjuk. Eva har ont i ryggen och tror att det är influensa. - Jag ligger kvar i sängen i dag, säger Eva till maken Klas. Under dagen blir Eva bara sämre. Vid niotiden blir Eva yr, mår illa och kräks. Då ringer Klas till sjukvårdsupplysningen, som inte anser det rimligt att skicka en ambulans. - Eva hade typiska diffusa symptom på en kvinnlig hjärtinfarkt. Egentligen skulle hon förts direkt i ambulans till centralsjukhuset i Västerås, säger Klas. Han kör själv in henne till Bergslagssjukhuset i Fagersta. När Eva kommer in till akuten vid tiotiden på kvällen har hon livshotande lågt blodtryck och hjärtklappning. Ett EKG, som läkaren nonchalerar, tyder på en akut infarkt i framsidan av hjärtat. Inte heller tas några blodprover för att se om Eva har en hjärtinfarkt. I stället ordinerar ansvarig läkare smärtstillande mediciner under natten - Panodil, Ketogan och Voltaren.

Blå om läpparna

På morgonen tas ett nytt EKG - som återigen tyder på hjärtinfarkt. Eva har ångest, hög puls, lågt blodtryck och börjar bli blå om läpparna. - Man är fullständigt i händerna på läkarna. De är ju akutläkare och ska klara det. Men jag hade känslan av att de inte hade det under kontroll. Först klockan elva beställs en ambulans som ska ta henne till centralsjukhuset. När hon kommer dit är läget kritiskt, blodtrycket är så lågt att det knappt kan mätas. Läkarna konstaterar omfattande hjärtinfarkt. Fem över ett dödförklaras Eva Forsbeck. Patientskadenämndens hjärt-specialist, Claes Falkenberg, anser att det är "övervägande sannolikt" att den försenade diag-nosen orsakat dödsfallet.

Läkarna varnades

De båda läkarna på Bergslagssjukhuset varnades av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd respektive länsrätten för försenad diagnos. Dagläkaren har överklagat sin varning till kammarrätten. Socialstyrelsens experter försvarar nu dagläkaren i inlagor till kammarrätten och anser att missen var ursäktlig.