TÄNK POSITIVT. Nu hjälper Cinna personer som råkat ut för samma sak som hon, genom att föreläsa om lycka. Foto: Mikael SjöbergFrån en sekund till en annan tappade musikalartisten och skådespelerskan Cinna Bromander allt. De tre språk hon talade flytande var som bortblåsta. Likaså förmågan att knyta skorna, borsta tänderna, röra höger sida av kroppen. Ett fem centimeter långt område i hennes hjärna är dött. Allt som fanns där måste läras om.

Ansiktet kändes ihopsjunken

Det var en augustimorgon för fem år sedan som Cinna, på Odengatan i Stockholm på väg till jobbet, märkte att något var fel. Högra halvan av ansiktet kändes liksom ihopsjunken.
Efter 200 meter föll hon ihop på gatan och när en man kom fram för att hjälpa kunde Cinna inte berätta vad som var fel.
- Jag märkte att jag inte kunde prata. Då förstod jag att jag hade fått en stroke. På en kvällskurs i svenska hade jag skrivit en uppsats om afasi, så jag visste vad det var och förstod att det var det jag hade fått.
När ambulansmännen konstaterat att Cinna varken var full eller drogad kördes hon till St Görans sjukhus.

Orsakades av kvävd nysning

Läkarrockar och lysrör flimrar förbi innan nästa tydliga minnessekvens spelas upp för Cinnas inre.
- Min systers man Olle kom in i mitt rum och grät. Då insåg jag att jag inte var koreograf av mitt eget liv längre.
Läkarna kunde konstatera att Cinnas stroke orsakats av en kvävd nysning som gjort att halspulsådern brustit. Blod från de brustna blodkärlet hade tagit sig till hjärnan och satt sig som en propp.
- När de berättade vad som hade hänt mindes jag exakt när jag hade kvävt den där nysningen. Det var två veckor före stroken och jag kände att wow, där hände något. Men sedan tänkte jag inte mer på det, berättar Cinna.

Språket helt borta

Efter en vecka på sjukhuset flyttades hon till ett vårdhem där hon tillbringade de kommande tre månaderna med intensiv sjukgymnastik och talträning. I början var språket helt borta.
- Jag kunde bara säga ja och nej. Och ja och nej förväxlade jag.
Även om hon visste vad saker och ting hette samarbetade inte munnen med hjärnan. Och det fungerade inte så att ord plötsligt "kom tillbaka". Allt måste läras om.
Nu, nästan fem år senare, märks Cinnas afasi knappt till en början. Visst snubblar hon på orden ibland, och visst säger hon själv att hon är fåordig i jämförelse med förut. Men i dag arbetar Cinna som lärare för andra afatiker och som föreläsare.
- Jag har ingen pedagogisk erfarenhet men jag vet hur det är att vara drabbad. Även om jag fortfarande älskar att sjunga har jag ingen längtan tillbaka till den branschen. Nu vill jag hjälpa andra att prata och före-läser om lycka.

I dag är hon lycklig

Och lycklig är hon. Långt mer än före stroken. Många som drabbas av stroke blir deprimerade, men för Cinna blev effekten den motsatta.
- Jag tvingades stanna upp och tänka på vad jag har. Småsaker som jag aldrig tänkte på förut, som fågelkvitter på balkongen, gör mig lycklig nu.
Cinna före stroken hade vassa arm-bågar och såg hela tiden framåt. Mot nästa och nästa och nästa erövring.
- Jag var en avskyvärd människa som slog mig fram mot mina mål, oavsett om det gällde jobb eller män, säger hon.

"Bästa dagen i mitt liv"

Hon vaknade upp på sjukhuset inställd på att bli samma person som tidigare. Nu har emellertid statusprylar och märkeskläder tappat all tänkbar betydelse medan vänner och familj hamnat högst upp på prioriteringslistan. Den 24 augusti 2005 dog den gamla Cinna.
- Det är den bästa dagen i mitt liv. Vilken resa jag varit med om sedan dess! Jag önskar ingen en stroke men jag önskar alla människor en andra chans i livet. Jag fick den, och jag tog den.
Tacksam över att ha landat på fötterna - även om terrängen är okänd och ofta snårig - klagar Cinna ogärna över värken och tröttheten. Och att minnet inte är vad det var kan hon till och med skratta åt.
- Det är dåligt men kort, skämtar hon.

DISKUTERA! Hur hittade du tillbaka till vardagen efter stroke?