Cinna Bromander var en framgångsrik 31-åring. Hon jobbade som skådespelerska, musikalartist och modell, bodde i Stockholms innerstad, vimlade gärna på nattklubbar och gillade märkeskläder.
Men 24 augusti 2005 förändrades hennes liv.
- Jag var på väg till jobbet när jag kände att högra ansiktshalvan föll ihop. Jag föll ihop på trottoaren och kunde inte resa mig eller prata, säger Cinna.

Blev förlamad

En man som gick förbi ringde efter ambulans. Ambulansmännen trodde först att hon var full eller narkotikapåverkad men Cinna misstänkte direkt att det var en stroke. Hon hade nämligen läst en kurs i svenska på universitetet och skrivit ett arbete om stroke.
- Samtidigt så tänkte jag: men jag är ju bara 31 år, jag kan inte drabbas av stroke.
Men så var det, Cinna hade fått en propp i vänster sida av hjärnan och var förlamad i höger sida av kroppen. Några veckor innan stroken hade hon lungsäcksinflammation och kvävde en rejäl nysning. Hon kände hur det small till ordentligt i sidan av halsen. Läkarna tror att hon hade en spricka på halspulsådern och när hon kvävde nysningen så brast den. Blodklimpar bildades och en blodklump rörde sig upp mot hjärnan och fastnade.

"Gråtit och skrikit"

När Cinna vaknade efter stroken kunde hon inte läsa eller skriva. Hon kunde bara säga ja och nej, och de två blandade hon ihop. Cinna hade drabbats av afasi, en språkstörning efter hjärnskadan.
Efter två månaders rehabilitering på Erstagårdens klinik kunde hon säga meningar med två eller tre ord. Vissa ord är fortfarande svåra och ibland får hon ta en liten paus för att hitta rätt ord.
- Visst har jag slitit mitt hår, gråtit och skrikit men jag har aldrig känt att jag har tappat hoppet eller gett upp hoppet om att bli bättre. Jag tror att det beror på att jag lever mer för stunden nu.

Lyckligare

Efter rehabiliteringen gick Cinna tre år på afasilinjen på Alma folkhögskola. Precis efter stroken ville hon vara den gamla vanliga Cinna, men allt eftersom insåg hon att hon hade förändrats.
- Jag tyckte att jag såg äldre ut efter stroken, men det är inte så konstigt. Jag kysste ju döden och kom tillbaka. Att ha rynkor gör mig inget längre, jag lever i alla fall.
Och hon säger att hon är lyckligare nu. Tidigare kunde hon känna att hela världen var emot henne och att hon själv dömde människor fort. Hon trodde att hon levde för dagen när hon tackade ja till ett jobb på studs. Nu lever hon efter mottot "Carpe momento", fånga stunden.
- Nu förstår jag vad mindfulness är, i dag ser jag mitt tidigare liv som själsligt fattigt. Jag var så dum som inte förstod att det är här och nu som gäller.

Svårt att läsa

Cinna tycker också att hon har blivit mer emotionell. Tidigare gillade hon inte djur, men nu rider hon varje vecka och har katten Gucci, 3,5 år, som betyder mycket.
Föräldrarna och systern med familj har hela tiden stöttat henne, och hjälper henne fortfarande med bland annat myndighetspapper.
- Att skriva går bra nu men att läsa är jättejobbigt. Om jag till exempel läser en artikel så måste jag sova efteråt.

"Jag lever ju"

Nu jobbar Cinna deltid som lärare på Afasicentrum. Hon föreläser också om stroken, afasi, och den nya lyckan hon känner. Hon har fortfarande ont i höger sida av överkroppen och koordinationsförmågan är sämre. Och hon kan inte skaffa barn eftersom det är för stor påfrestning för kroppen och för att hon äter för mycket mediciner. Ändå är hon positiv och ser fram emot att jobba heltid igen.
- Livet är inte slut. Många säger att det är synd om mig, och visst har jag min värk men jag lever ju, säger Cinna.