När Camillas föräldrar separerade valde tolvåriga Camilla att bo med sin pappa.
– Jag tog på mig rollen att ta hand om honom, säger hon.
Snart märkte Camilla att pappan började dricka. Hon kunde se honom sitta uppe och dricka om nätterna men sa inget.
– Jag var rädd för att vi skulle bli osams och för att han skulle dricka mer. Jag ville bara att det skulle gå över.

Full varje dag

När det var som värst var pappan full varje dag. Morgonen startades med en grogg och ibland fick Camilla hjälpa honom att klä av sig och lägga sig i sängen. Innan hon släckte i rummet ställde hon en spyhink vid sängen.
På nätterna låg Camilla vaken och oroade sig. När pappan såg att hon var ledsen sa han att hon var överkänslig.
– Det fick mig att känna att jag var fel – att det jag kände var fel och overkligt.
De få gånger hon verkligen konfronterade honom brast han ut i tårar.
– Han sa att han var en jävel som hade förstört allt för oss och att han inte var värd att leva.

Lades in på klinik

Då fick Camilla skuldkänslor.
– I stället för att känna mina känslor började jag känna hans smärta och ville rädda honom från att vara ledsen.
Camilla gjorde det till sin livsuppgift att få sin pappa nykter.
– Jag har gråtit, bett, varit arg, kastat och hällt ut flaskor, skrikit och önskat livet ur honom men ingenting hjälper.
Snart hittade Camilla sitt eget sätt att protestera. Arton år gammal lades hon in på en anorexiklinik. Hon vägde bara 35 kilo. När hon skrevs ut flyttade hon tillbaka till sin pappa.
– Jag ville kolla hur han mådde och om han drack.
Ett år orkade hon. Sen ringde Camilla till socialen och bad om hjälp med en egen lägenhet.
– Det kändes som ett svek mot pappa.
Med flytten kom oron för vad han kunde ta sig till ensam.
– Jag ringde honom flera gånger i veckan. Svarade han inte, åkte vi ut för att kolla till honom.
– Vi visste inte vad som väntade. Levde han? Hade han tagit tabletter? Är han ute och kör bil? Har han tagit livet av sig?
När de kom fram möttes de av synen av en avmagrad och utslagen pappa i ett hav av spritflaskor.
– Det gjorde så ont i hjärtat, säger hon.
När Camilla var yngre kastade hon sig in i destruktiva kärleksrelationer.
Hon sökte trygghet, men mötte bara män som bekräftade hennes dåliga bild av sig själv.
– Jag kunde inte träffat en juste kille för jag visste inte hur det var. Jag visste inte vad min roll var, för min roll var ju att kämpa hela tiden. Kämpa på samma sätt som jag kämpat med pappa.

Utbildad vårdare

I dag mår Camilla, 30, bra och lever i en sund kärleksrelation. Hon har precis avslutat sin utbildning till missbruk-, ungdoms- och kriminalvårdare.
Trots att hon fortfarande tampas med känslor om att hon är fel och dålig vet hon att det bara är just känslor och inte verklighet.
Och din pappa, vad gör han i dag?
Camilla tittar på klockan och säger:
– Han sitter nog på balkongen och dricker öl.