Redan som litet barn formades Camillas två livsroller som sedan skulle följa henne långt upp i vuxenlivet. Hon gick på privatskola på Östermalm, bar ett adligt efternamn och var både populär och smart. Men när hon kom hem till lägenheten i Nacka gick hon in i en annan mörkare karaktär; en som ofta var helt ensam med två fulla föräldrar.

Mamma brann inne

Som 14-åring förlorade Camilla sin mamma, hon brann inne i sin lägenhet. Pappan som alltid hade druckit mindre än mamman kunde inte hålla tillbaka längre. Efter dödsfallet eskalerade hans alkoholism. Trots det var han alltid Camillas bästa vän och trygghet.

- Min pappa var mitt allt. Vi levde som i symbios med varandra. Jag kom över några brev jag skickade till honom från USA när jag var 18, jag skrev saker som "Pappa, du är min bästa vän, snälla säg inte till någon annan att jag kommer hem, jag vill att det bara ska vara du och jag". Jag ville laga honom, älska honom frisk. Det försökte jag också senare i många av mina vuxna relationer med män, säger hon.

"Jag spydde om vartannat"

Vi ses i hennes lägenhet på Östermalm i Stockholm. Här har hon bott sedan 1998 och eftersom jag läst hennes bok vet jag att här stundom varit ett kaos av pantflaskor och fimpar.

Men av det syns inget spår. Vi rör oss i välstädade och ombonade rum med tända ljus, uppfluffade kuddar och inramade fotografier på glada ansikten. Camilla själv ser ut som en sund och harmonisk businesskvinna, det blonda håret är utsläppt och ögonen pigga. Det går inte att förstå att hennes kropp under många år blev utsatt för alkoholmissbruk.

- Här satt jag förut med neddragna persienner och öppet fönster. Jag hörde hur folk nere på gatan pratade och levde sina liv. Men inne hos mig var det mörkt och jag spydde om vartannat. Många förstår inte hur jag kan bo kvar här, men det var inte boendet som behövde förändras, det var ju jag själv, säger hon.

Överpresterade jämt

Camillas alkoholproblem började strax efter gymnasiet när hon började festa med sina kompisar i Sverige och utomlands. Hon märkte snabbt att hon kunde dricka kopiösa mängder trots att hon alltid varit liten och smal. Känslorna av kaos från den tuffa barndomen bearbetades aldrig, i stället dränkte hon sin inneboende oro och sorg i drinkar. Alkoholen blev alltmer central i hennes liv och snart drack hon även under dagarna, själv eller med sällskap. Dryckesvanorna följde med henne genom den kometkarriär hon senare gjorde på ett stort svenskt företag.

- Mina chefer sa till och med att det vore härligt om jag kunde "glömma nåt nån gång" och "inte alltid göra allt perfekt". På den tiden förstod jag inte alls vad de menade utan tyckte rent av att det lät löjligt. Förstod de inte hur viktigt det var att ha kontroll på allt? Jag överpresterade jämt för att intala mig själv att jag dög. Men när jag fick dricka så slapp jag vara duktig och ha kontroll, säger hon. Camilla i sitt hem. Foto: Mikael Sjöberg

Ljög om helgerna

Drickandet eskalerade ju högre upp i graderna hon klättrade. Under de sista åren hon drack ordnade hon på fredagarna eget mys i lägenheten med öl, Expressen och blommor. Men kvällarna slutade alltid med att Camilla somnade i sin fylla, kräktes hela dagen efter för att på söndagen försöka få i sig lite yoghurt och banan. Då hade hon inte ätit något sedan fredag lunch.

På måndagen var hon åter på jobbet och sa till alla som frågade att hon "bara tagit det lugnt". Men ibland blev det svårt att släta över fylleslagen, som den gången hon hade ringt en av direktörerna vid femtiden på morgonen.

- Hela söndagen hade jag ångest, jag visste ju inte vad jag hade sagt. Men jag kom fram till att det mest troliga var att han sovit och att jag hade lämnat ett meddelande. Jag hade tur, för meddelandet var bara skrap och brus.

Konfronterad på jobbet

2003 började Camilla dricka ensam på vardagarna också. Samtidigt klättrade hon i koncernen som strategisk varumärkeschef. För att trappa ner på alkoholen skiftade hon till svagare öl som går att köpa i matbutik. Det var bara det att hon på en kväll kunde dricka 18 till 24 stycken.

- Folk, både på arbetet samt privat, tittade men sa inget. Många förstod nog och såg genom mina lögner. På konferenserna var det ofta bara jag som blev jättepackad. Men drickandet gick att dölja till viss del då jag arbetade mycket utomlands och reste själv, säger hon.

Två gånger blev hon konfronterad av sina chefer. Den ena gången av Patrik som kallade henne till sitt rum, för att på ett omtänksamt sätt berätta hur bra hon var för att sedan ta sats och fråga "men hur kan det komma sig att du dricker så mycket?". Camilla bara stakade sig utan att komma på något svar.

Den andra gången var det betydligt mer allvarligt. Två chefer tvingade henne att ta emot hjälp för sitt alkoholmissbruk eller få en skriftlig varning som ett led i en rad alkoholrelaterade incidenter. Bland annat hade hon kommit rejält bakfull och spritstinkandes till ett möte för att hon druckit natten innan. Hennes kollega hade i hemlighet ställt in resterande möten den dagen, och sedan rapporterat vad han upplevt till Camillas chef.

- Jag märkte att de tyckte att det var fruktansvärt jobbigt att prata med mig om det där, därför fick jag genast ett övertag. Jag gick med på allt de sa, fast jag i själva verket tyckte att de var fåntrattar och ville att de skulle kliva av min rygg. Jag hade ingen avsikt att sluta dricka, och kände mig smart för att jag lyckades lura dem, säger hon.

I slutet av 2004 gick det inte längre att hålla ihop fasaden. Många av Camillas kompisar, däribland hennes bästa vän, omkom i tsunamin i Thailand. Sorgen dränkte hon i alkohol. Det fanns inte längre några spärrar.

Ville bli upptäckt

Under den här perioden drack Camilla nonstop hemma i lägenheten och stannade ofta hemma utan att sjukanmäla sig. Vid ett tillfälle blev en chef orolig, ringde hem till en sluddrande Camilla och åkte sedan hem till henne. Chefen blev chockad över röran i lägenheten och kontaktade en väninna till Camilla som kom och tog med henne till landet.

Ville du bli upptäckt, tror du?

- Ja, det ville jag nog. Jag ville att någon skulle säga "kom Camilla, nu fixar vi dig".

I augusti 2005, efter att hon svikit en kompis som hon lovat att sluta dricka, tog hon beslutet att helt lägga av med alkohol.

Under det första mötet med Anonyma Alkoholister grät hon hejdlöst. Därefter gick hon på 90 möten på 90 dagar. Från att ha varit en tuff typ på ytan som skytt svaghet har hon hittat tillbaka till sina känslor.

- Tidigare hällde jag bara alkohol på all sorg och alla bekymmer. Nu kunde jag inte göra det längre. Först skrev jag en sorgebok där jag satte ord på alla besvikelser kring allt jag upplevt i min barndom och framåt. Sen åkte jag själv till Hawaii en månad och bara grät, säger hon.

Hittade kärleken

Det var inte bara relationen till henne själv som förändrades, utan även till det andra könet. Tidigare hade hon dragits till trassliga killar, som för att återuppleva oron och rädslan hon alltid kände med föräldrarna. Nu ville hon i stället ha ett kärleksfullt och stabilt förhållande. På en resa med kompisar träffade hon kärleken i sitt liv, en snäll och omtänksam person. I två år har hon varit ihop med sin sambo, och relationen växer sig hela tiden starkare.

- Om man är medberoende har man som existensberättigande att göra andra glada. Det har präglat mitt liv från barndomen, att hjälpa till, vilja laga och vara behövd. Det har lett till många destruktiva relationer med män. Först när jag slutade dricka och tog tag i mitt känsloliv blev jag öppen för en riktig relation, säger hon.

Har förlåtit sina föräldrar

Numera arbetar Camilla med att föreläsa och informera företag i frågor kring en ansvarstagande alkoholkultur.

- Jag känner mig själv på ett helt annat sätt. Min passion nu är ansvar. Många, oavsett om du är alkoholist eller inte, skyller sitt beteende på omvärlden, "det är synd om mig, ingen förstår hur jag har haft det". Och så kan man göra. Eller så kan man se att man inte behöver bli en produkt av sin historia, utan att man kan ta hjälp av den för att göra sig själv lycklig. Nu säger jag inte att det är lätt, men det går. Alla människor kan äga och ta ansvar över sitt eget liv. Och alla är värda det.

Dina föräldrar är döda, har du förlåtit dem?

- Ja, det har jag. Jag vet att de gjorde så gott de kunde även om det inte var så bra. Och de gav mig det som är nyckeln till att jag har klarat mig: Kärlek. De sa aldrig "varför fick vi dig?", utan alltid "du är det bästa vi har". Det finns ingenting som skapar en bättre självkänsla hos ett litet barn än riktig kärlek. Inga pengar, status, titlar kan mäta sig med den varma kramen varje morgon från en mamma eller pappa.

Av: Jessica Forsling