Abborrbacken.

Namnet utlöser en rysning bland Sveriges många löpare.

Backen är en del av Lidingöloppet som anses vara världens tuffaste och största terränglopp.

Huvudloppet, tre mil, genomförs i morgon.

Paus - efter 20 meter

Först springer man två och en halv mil och är förstås rätt slut. Det är då man når foten av den mytomspunna Abborrbacken.

Upp till toppen är det 48 meter. Som ett tolvvåningshus.

Klarar man denna backe är det bara en halv mil kvar till målet.

Om man alltså klarar den.

Jag beslutar mig för att klara Abborren.

Ringer min personliga tränare Malin Ewerlöf, löparstjärnan, som lovar att ge mig psykologiskt stöd när jag ska knäcka denna djävulska backe.

Så vi börjar springa uppåt. Efter cirka 20 meter tvingas jag ta en kort paus, för att knyta skorna, eller nåt.

Malin tittar skeptiskt på mig:

- Ja, det här är väldigt tufft om man inte har tränat så mycket. Du kanske borde ha haft några fler mil i kroppen innan du gav dig i det här. Och kanske en något lättare kropp.

Vadå lättare kropp?

Jag tar sats och fortsätter uppstigningen.

Malin, ibland bredvid mig och ibland bakom mig ropar uppmuntrande:

- Jobba, jobba, jobba Ingvar! Ge inte upp!

Det börjar bli tungt nu. Blodsmak i munnen, svimfärdig, benen känns som betongklumpar. Och backen fortsätter att vara en ohyggligt brant backe. Uppåt.

- Det här går bra! påstår Malin, men hon låter inte riktigt ärlig nu.

Deltagande blick

Plötsligt får jag en fruktansvärd smärta i vänster vad.

Och har således rätt att avbryta. Av rent medicinska skäl.

- Troligen muskelsträckning, säger Malin sakkunnigt och med sympatiskt deltagande blick.

Så backen vann.

Den här gången.

Idiotbacke.