Tisdagen den 10 juli i år fick journalisten Pamela Andersson ­beskedet av en läkare på Karolinska universitetssjukhuset: Vi har hittat en tumör i din hjärna - och den sitter så illa till att vi aldrig kommer att kunna ta bort den.

Pamela var klädd som inför ett galaparty - i sin snyggaste klänning från Ralph Lauren, högklackat och smycken, och hon hade en av sina bästa v­änner med sig.

- Jag tänkte innan att får jag en dödsdom ska jag åtminstone vara snygg! säger Pamela och skrattar ett av sina smittande skratt.

Vi träffas på hennes­ ­favoritfik Papas Deli­ på pytteön Lilla Essingen­ mitt i Stockholm där hon bor med sina två barn. Exmaken Magnus - som hon delar vårdnaden med - bor granne.

- Barnen springer mellan oss på en halv minut, det är perfekt.

Ett blekt solljus skimrar över Mälaren och all snö som fick Stockholmstrafiken att stanna för några dagar sen. Då åkte Pamela skidor med fyra tjejer runt Lilla Essingen.

Hon skriver på sin blogg:

"Att åka på ett uppkört skidspår mitt i Stockholm med de upplysta ­ båtarna som körde förbi på Mälarens vatten intill oss lite då och då...

Jag riktigt kände hur ett slags lyckorus spred sig i kroppen."

Pamela är välformulerad, rapp och rolig och ser ut som hälsan själv. Det är nästan omöjligt att föreställa sig att hon har en tumör, stor som ett ägg ungefär, i hjärnans centrum för tal och logiskt tänkande.

- Jag känner mig frisk, berättar hon. Förutom att jag tappat håret här och där efter­ strålbehandlingen - jag strålades 28 dagar i rad.

- Och jag kan få kramp och domningar i högra armen och handen. Jag klarar inte proppfulla bussar eller tunnelbana.

Men hon är tillbaka på halvtid i stolen som chefredaktör på tidningen Topphälsa som hon tog över i våras.

I februari ska hon magnetröntgas. Då får hon veta resultatet av operationen - då läkarna­ tog bort två centimeter av tumören - och strålbehandlingen hon gått igenom: en behandling som förhoppningsvis ska hålla tumören i schack.

- Läkarna förberedde mig på att det här kommer att vara en psykiskt jobbig period:­ att leva i som ett vakuum inför beskedet.­ Men jag tänker inte så. För mig är det ­andra halvlek - mitt fokus är att få tillbaka orken efter strålbehandlingen.

Vaknar med slangar överallt

I somras, den 3 juli, löptränade Pamela och vännen Åsa Edlund-Jönsson Kungsholmen runt. Pamela hade tre dagar kvar till semestern. Hon hade just köpt en ny outfit - kjol, linne och glittertop - inför OS i London dit hon skulle åka för SVT. Till hösten väntade resor: Portugal, Kina...

Hon hade bättre kondition än på mycket länge. I april, när Pamela startade bloggen "En vimmeldrottnings förvandling", började hon också träna för Christer Skog, ­tidigare tränare för skidlandslaget.

Sportfantasten Pamela hade inte tränat på tio år och konditionen var som en 60-årig kvinnas, visade ett maxtest i april.

I juni sprang hon Tjejmilen i New York.

Dessutom: Pamela var nyförälskad i Christer; de hade dejtat ett par gånger.

Men nu fick Pamela sätta sig vid Norr ­Mälarstrand - hon mådde plötsligt inte bra.

- Både jag och Åsa trodde att vi kört för hårt. Men när vi satt där började min högra­ arm darra. Åsa antog att jag fått kramp. Men jag kände att något hände - i huvudet. Det var så tydligt att min högra sida var förändrad.

- Håller jag på att få en stroke? är Pamelas första tanke.

Hon vänder sig mot Åsa för att säga vad hon tänker - och upptäcker att hon inte kan. Så får hon fram:

- Jag känner mig jättekonstig.

Åsa hör på vännens röst att något inte stämmer.

- Så du tror inte att det är kramp?

Pamela skakar på huvudet och säger:

- Jag kan inte prata.

Åsa reser sig:

- Vi måste till ett sjukhus - jag ringer en ambulans.

Sköterskan som möter dem på S:t Görans sjukhus frågar Pamela vad hon heter.

- Då bryter jag ihop - för jag får inte fram ett ord. Tårarna bara sprutar. Sen händer allt inom tio sekunder. Två sköterskor får mig på en brits, en läkare kommer. Och jag tänker: Vad är det som händer? Och - BARNEN! Barnen var med sin pappa, Magnus.

- Åsa läser av mig, hon säger: Vill du att jag ska ringa Magnus?

- Jag nickar.

Sen ska de förflytta sig - Pamela tuppar av och får ett svårt epileptiskt anfall.

När hon vaknar har hon slangar överallt.

Pamela blev kvar på sjukhuset i tre dagar.

- Jag tyckte att jag haft tur - att jag klarat mig bra. På fredagen fick jag åka hem. Sen skulle jag kallas till återbesök om några veckor. Att det var en stroke tog jag för givet - ingen sa något annat.

La upp ett träningsprogram

Men på måndagen ringde en sköterska från Karolinska och berättade att hon skulle infinna sig nästa dag, och att hon skulle ta med sig någon.

Det var då Pamela klädde upp sig i klänning och höga klackar.

- När jag klev in med Åsa satt två personer i rummet, och jag insåg direkt: Det här är BAD NEWS.

Och läkaren berättade om tumören som sannolikt långsamt växt fram de senaste fem åren. Han förklarade att den inte går att ta bort - men att de skulle göra en funktionell magnetröntgen och operera bort så mycket som möjligt sex veckor senare.

Pamela:

- Jag bröt ihop. Åsa tog över och ställde de frågor jag skulle ha ställt - dessutom antecknade hon vad de sa. Då och då kunde jag delta i samtalet, ställa frågor. Hur länge har jag kvar att leva? frågade jag. Det kunde de inte svara på.

- Vi satt där i en och en halv timma.

Efteråt ville Pamela inte åka hem direkt.

- Vi försökte äta en lunch och prata om annat - men till slut kände jag: Nu går det inte längre. Vi åkte hem till mig och jag grät och grät. Åsa stannade hos mig - andra­ vänner kom. Jag grät tills man inte kan gråta mer.

Som journalist är Pamela van att kunna påverka, lösa problem, fokusera, berättar hon.

- Men den här tumören kunde jag inte göra något åt. Det var som att stirra ner i ett svart hål.

Klockan tio minuter över midnatt satt Pamela i sängen - och insåg med ens vad hon kunde göra:

- Jag kan påverka min fysik. Ju starkare jag är när jag ska göra operationen, desto bättre kommer jag att klara den.

Hon ringde sin PT och nya förälskelse Christer Skog och sa åt honom att lägga upp ett träningsprogram som skulle göra henne i toppform inför operationen.

Hur tränade du?

- Tre till sex timmar om dagen, en lågintensiv träning som byggde upp kroppen - jag fick ju inte skada mig eller bli sjuk. Powerwalks, stavgång, cykling. Att stärka hjärta och lungor var viktigast.

Samtidigt blev Pamela och Christer ett par.

- Vi har bokstavligen tränat för livet tillsammans. Jag visste ju inte vad vår relation skulle leda till. Det fanns inte på min karta att jag skulle hitta kärleken då...

- Men vi har verkligen delat allt. Kämpat, gråtit, skrattat och kommit varandra oerhört nära på kort tid. Christer hjälper mig att glömma att jag är sjuk.

Fem dagar före operationen gjorde Pamela ett maxtest, och fick resultatet "excellent". Hon hade en vilopuls på 53 och en fysik som en 30-årig kvinna.

- Jag kände mig hur stark som helst. Och är man fysiskt stark blir man starkare psykiskt.

- Jag visste att jag hade gjort allt som stod i min makt - jag kände mig trygg i det. Nu var det upp till läkarna att göra resten.

- Men visst var jag rädd också.

Pamela på sin blogg i gryningen den 20 augusti:

"Det är bara timmar kvar, och jag kan inte sova längre nu. Det är dags. In i dimmorna på Karolinska.

Jag tänker på det när jag nu packar väskan som jag ska ta med mig till avdelningen...

Jag är rädd.

I dag sätter jag punkt på det livet som har varit mitt fram till nu. Det liv som jag älskar.

I morgon börjar jag ett nytt - och jag vet inte vad som väntar mig."

Läkarna sa att Pamela nog inte skulle kunna prata efter operationen. Att hon skulle ha svåra kramper och vara extremt trött.

- I stället vaknade jag - efter att ha varit sövd i sju timmar - och kände mig riktigt pigg. Jag kunde prata utan svårigheter. När jag bad att få läsa en bok skrattade läkaren och sa att jag måste vara den första nyopererade hjärnpatienten som frågat efter att få läsa.

Sex dagar senare skrevs hon ut. Tre veckor efter operationen började hon jobba 25 procent. Och efter ännu en vecka kunde hon jogga.

- Jag är helt säker på att jag mådde så bra tack vare min goda fysik.

Ä r du förvånad över din styrka?

- Ja - man kan inte veta hur man reagerar i en svår kris förrän man är mitt i den.

- Jag vet att jag är en stark person - men jag hade nog inte trott att jag så snabbt skulle hitta nyckeln till ett positivt fokus.

Svackorna - sorgen, ilskan, dödsångesten - har kommit, men ganska sällan, förklarar Pamela.

- Kanske fem-sex gånger sen jag fick min diagnos. Då har jag så att säga gett allt även där. Jag har bejakat känslorna och gråtit över allt jag kunnat komma på.

- Jag tror att det är bra att köra gråten och sorgen i botten, tills det inte finns något kvar.

- Till slut kliver man upp och tänker: Äsch - nu går jag ut och tar en kaffe.

Vilka tankar var allra svårast?

- De som rör barnen.

- Jag kan ta det här. Jag har levt ett fantastiskt­ liv, rest jorden runt, jobbat med det jag har velat, har världens bästa vänner och har fått två underbara, friska barn. Men att barnen som är så små ska behöva uppleva det här...

"Kan jag - ja, då kan faktiskt alla"

Pamelas blogg 6 augusti:

"Du trodde du var supermamman, men det var du inte, grät åttaåringen en av de första tunga nätterna när jag låg och höll om honom och kände hjärtat brista.

Jag tänker på det när jag kämpar mig uppför ännu en backe i jakten på en fysik som ska få tumören att darra.

Nej, jag var inte supermamman - men jag lovar att jag ska ge allt för att få en andra chans."

Att berätta om hjärntumören för barnen är det svåraste Pamela någonsin gjort, säger hon.

- Jag fick vägledning. Man ska ju aldrig ljuga för ett barn. Så när min äldsta - som var mest orolig - frågade "Mamma, ska du dö?" sa jag: "Nej - jag kommer inte att dö i dag, och jag kommer inte att dö i morgon."

- För barn, som lever så starkt i nuet, räcker det. Då blev han lugn.

Pamela skriver regelbundet på sin blogg på Topphälsas webb.

Var det självklart att berätta om sjukdomen offentligt?

- Nej, inte alls. Men när jag tränade så mycket för att komma i form till operationen, och när jag fick sådana maxresultat på kort tid, väcktes tanken: Så här borde ju alla göra, utifrån sina förutsättningar.

- Kan jag - ja, då kan faktiskt alla. Oavsett vilken fysisk eller mental svårighet vi står inför - och förr eller senare står vi alla där - klarar vi den bättre om vi mår bra ­fysiskt.

- Jag kände att det fanns en mening med att berätta, att jag har något att ge.

Responsen har varit enorm.

- Stödet från kända och okända är som balsam för själen. Och när jag märker hur jag inspirerar andra peppar det mig att dela med mig.

Genom sjukdomen har Pamela fått en tydligare livsfilosofi:

- Jag har blivit ännu bättre på att fokusera. Jag gör inget som inte är viktigt.

- Sen lägger jag noll energi på det jag inte kan påverka - det gäller i alla sammanhang: jobbet, relationer, tumören.

Hon har till exempel inte läst om och googlat på hjärntumörer.

- Jag vet inte ens vad min tumör heter. Astro... något. När folk frågar får jag gå till min pärm och kolla.

- Jag skiter i vad den heter. I stället har jag lärt mig massor om träning - kunskap som är meningsfull för mig.

"Herregud, vilken sommar du haft!" sa många till Pamela under hösten.

- Fast inte på det vis som folk tror. Det låter galet, men jag hade samtidigt en bra sommar. Visst - jag har gråtit floder. Men de flesta tårar har varit av tacksamhet för att jag har så fantastiska vänner som slutit upp som riddare runt mig.

- Jag har skrattat massor. Jag har opererats för en hjärntumör - men jag har också blivit kär.

Pamela blickar ut mot vinterljuset över Lilla Essingen.

- Det finns så himla många människor som oroar sig och tar ut hemska saker i förskott.

- Om det är något jag lärt mig den här tiden så är det att inte ta ut en endaste negativ sak i förväg. Du kan ändå inte förbereda dig - varför bekymra sig?

Däremot kan man glädja sig i förskott:

- En god vän dök upp en vecka före operationen med ballonger, skumpa och en kasse partyprylar till en fucking-frisk-fest - underbart!