Jag är onormal.
Genomsnittssvenskan är 165,5 centimeter lång och väger 66,6 kilo.
Jag är 150 centimeter lång och väger 49 kilo.
Det är sällan som jag blir påmind om att jag är så mycket mindre än fru medel-Svensson. Jag mobbas inte på jobbet och trakasseras inte av folk på stan. På så sätt är jag förskonad från den diskriminering som exempelvis många överviktiga tvingas utstå.
Visst får jag kommentarer om min längd då och då. En sexårig flicka frågade mig nyfiket: "Är du ett barn?" Flickans mamma rodnade och väste "Så säger man inte!". Jag svarade "Nej, men jag är en väldigt liten tant".
Men det finns tillfällen då jag känner att jag är icke-önskvärd. En besvärande anomali, obehagligt abnorm och avvikande. Det är när jag ska handla kläder och skor.

För en tid sen skulle jag köpa en kavaj. En vanlig enkel svart kavaj, ett sådant där basplagg som finns i alla stora kedjor i varenda galleria i hela landet. Lätt som en plätt tänkte jag, men vek ändå en hel ledig eftermiddag för detta inköp.
På en av de största klädkedjorna hittade jag en snygg kavaj, till det rimliga priset av 500 spänn. Bingo! Den minsta storleken de hade, 36, kanske kunde funka? Jag gick hoppfullt in i provrummet.
Det var som att sätta på sig en säck. Kavajen fladdrade åt alla håll. På en liten skylt i affären fick jag förklaringen. "Vi har förändrat vårt storlekssystem. Det som förr var storlek 38 är numera storlek 36, storlek 40 är numera storlek 38 osv". Storlek 36 fanns helt enkelt inte längre.
- Prova på vår barnavdelning en trappa ned, där har vi jackor, sa expediten hurtigt.
Nu var det ju inte en färgglad hoodie med Musse Pigg eller Spindelmannen jag ville ha, utan en stram kavaj att bära på jobbet.

Hela storlekssystemet är en djungel. Svenskarna har blivit både tjockare och längre. Kvinnornas har blivit 3,8 kilo tyngre och 1,3 centimeter längre de senaste 25 åren. Många klädkedjor gör därför sina storlekar större.
- Det är psykologi. Kunderna blir glada och köper mer om de fort- farande kan ha sin "gamla" storlek, trots att de blivit större, säger Håkan Damberg på forskningsbolaget Swerea som ägnar sig åt att mäta svenskarna på alla upptänkliga vis.
Bara inom EU finns en mängd olika storlekssystem, berättar Reidun Löwendahl på SIS, Swedish standards institute. Länderna försöker nu komma överens om ett gemensamt storlekssystem.
- Ett plagg i storlek 38 som är tillverkat i Holland, exempelvis, är sannolikt betydligt större än en 38:a från Italien eller Frankrike, berättar Reidun.
Är det rimligt att vi som inte passar in i mallen måste försöka jaga kläder som är tillverkade i ett visst land?

Vi är minst tre miljoner svenskar som är för långa, för korta, för tjocka, för magra, för små- eller för storfotade. Och vi är tydligen inte intressanta som kunder. Vi små är hänvisade till barn-avdelningens färgglada plagg eller till specialbutiker med svindyra kläder. De som är större hänvisas också till dyra specialbutiker, eller till klädkedjornas begränsade big-kollektioner - som tyvärr ofta består av stormönstrade tälttunikor.
Vi vill vara goda konsumenter och göra av med våra pengar men vi får inte. Här missar butikerna en massa stålar. Ett exempel: Skoaffärer har i regel inte damskor över storlek 41 - eftersom "det är så få kvinnor som har så stora fötter". Men Håkan Damberg på Swerea berättar att deras mätning visar att ungefär 10 procent av svenskorna har 41+. Det är minst 350 000 kvinnor.
- Sen påstår modebranschen att det inte finns någon marknad, konstaterar Håkan Damberg.
Nu är det dags att sätta stopp för normaltyranniet! Om alla vi "udda stor- lekar" klagar i butiker och till butikschefer kan vi få till en ändring. För det borde vara en rättighet att få ha kläder och skor som passar.

Och hur gick det med kavajen då? Jodå, efter flera dagars sökande hittade jag till slut en i storlek 32 som passade. Den var tre gånger så dyr som kavajen från den stora kedjan och jag fick ändå lägga upp ärmarna.