I Sverige behandlas åldringar sämre än djur.
Omkring 200 000 gamla är fångar i sina egna hem och får inte komma ut. Kossor har laglig rätt att vistas ute på sommaren.
45 000 dementa drogas med psykmediciner för att de ska hålla sig lugna - och det inte behövs så mycket personal.
Djur ska enligt lag behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande.
Minst 65 000 åldringar svälter i Sverige. Ytterligare 130 000 gamla är i riskzonen för undernäring.
Djur har laglig rätt att få tillräckligt med foder och vatten. Maten ska också vara anpassad till djurets behov.
De allra skröpligaste gamla ska själva ta sig till doktorn. Och äldre - särskilt gamla kvinnor - får ofta vänta längst på akuten och på operation.
Djur som är sjuka eller skadade ska snarast ges nödvändig vård, enligt lagen.
Blir du förvånad? Illa berörd? Kanske rädd och förskräckt? Värjer du dig? Tänker att "så illa är det nog inte"?
Det är inte så konstigt. Vi vill helst inte tänka på åldrande och död - absolut inte vår egen eller våra näras. Men vi måste.
Och jag måste berätta. För detta är verklighet. I sju år har jag jobbat som undersköterska och vårdbiträde - på akutsjukhus, i hemtjänst och på servicehus.
Jag vet att unga män som brutit benet på fyllan prioriteras före gamla kvinnor som brutit höftleden.
Jag har sett hur man i dag tvingar skröpliga gamla att bo hemma. Ribban för att få en av de åtråvärda platserna på ett äldreboende eller ett servicehus har höjts till det absurdas gräns.
Jag har gråtit på väg hem från jobbet, dagar då jag inte fått möjlighet att ge en god och värdig vård. Som den dagen då en äldre kvinna fick dö ensam för att man inte hade råd att ta in extravak, dagar då det inte funnits tid att hjälpa till med dusch och tandborstning, dagar då det knappt ens finns tid för vanlig medmänsklighet.
Jag har gråtit av vanmakt då min egen mamma fick stroke och hamnade på ett äldreboende. Tid och kompetens för rehabilitering fanns inte. Det kan låta hårt, men jag tror det var bättre för henne att dö än att förvaras där.
Jag är trött på att gråta. Jag är förbannad. Jag skriver i stället. För det måste bli en ändring.
Och det finns hopp. Det finns goda krafter, goda idéer och utmärkt äldrevård. Framför allt finns det tusentals vardagshjältar som utför storverk i äldrevården. Också om det ska vi berätta.
Följ med i Expressens artikelserie. För äldrevården angår oss alla.