Klockan två på luciamorgonen 2008 somnar hon in. Hemma ligger luciadräkten.  
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna när jag läser föräldrarnas anmälan av den ansvariga personalen på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Att förlora sitt barn är det värsta en förälder kan drabbas av. Men jag gråter också för att anmälan är en redogörelse av skrämmande nonchalans, vanvård, slarv och inkompetens.
Det är knappt att jag kan tro att det händer i Sverige, på ett sjukhus som ska vara specialiserat på att vårda barn.

Jag har jobbat som undersköterska på akutsjukhus i många år. Jag vet   att det är en viktig - och självklar - rutin att noga följa hur de svårt sjuka mår. Att kontrollera hur mycket vätska de får i sig, dropp, hur mycket de dricker och hur mycket de kissar. Viktiga blodprover ska tas - och dokumenteras. Att oroliga föräldrar, ja alla anhöriga, ska bli lyssnade på och bemötta med respekt ska inte ens behöva poängteras.
I fallet med Mirabell har det inte skett. ”Avdelningen Q80 var en surrealistisk mardröm.” skriver föräldrarna i anmälan. 
Socialstyrelsen har konstaterat att personalen brustit i kontroller, kommunikation, dokumentation och bemötande.

Att säga att Astrid Lindgrens barnsjukhus har problem är ingen överdrift. Sjukhuset har femton stycken lex Maria-anmälningar, fler än något annat. En rad felmedicineringar, svårt sjuka barn som skickas hem och misstänkt dråp står på listan.
Sjukhuset har haft svårt att rekrytera kompetent personal. På vissa avdelningar har det varit hög personalomsättning och man har anställt sjuksköterskor utan specialutbildning eller erfarenhet av att vårda barn. Hög stress och dålig utbildning är förklaringar - men ingen ursäkt. Många sjukhus har personalbrist.
Någonstans fattas det kanske också i etik och attityder. Ledningen måste se till att all vårdpersonal förstår att de är där för de sjuka barnen - och deras föräldrar.
Föräldrar måste kunna känna sig trygga med den vård deras barn får. Allt annat är ovärdigt.