Jag har kört min sambo till jobbet fler gånger än jag kan räkna. Det är en tur på ungefär sju minuter. Ändå är det samma sak varje gång. Jag hittar inte.
"Hur var det man åkte dit nu igen, älskling?", frågar jag. Han suckar och förklarar trött.
Mitt lokalsinne suger, helt enkelt.
Eftersom jag kommer från en familj av orienterare så är mitt taskiga lokalsinne ett stående skämt. En särskilt populär släktanekdot är den gången då jag skulle köra till Falun men hamnade i Gävle.
Vissa människor tycks ha inbyggd karta och kompass. De vet alltid vad som är öst, väst, norr och söder - till och med i mörker. Mitt påbrå till trots hör jag inte dit. Jag har tappat bort mig i oräkneliga städer, i köpcentrum, på hotell, i bostadsområden och i skogen.
Varför klarar jag - som behärskar en massa annat, som att skriva böcker och artiklar, laga tiramisu och tala engelska - inte en så enkel sak som att hitta vägen när en enkel duva gör det?
Jag ringde några framstående hjärnforskare för att få svar på frågan.
Edvard Moser, professor i neurovetenskap vid Norges tekniska och naturvetenskapliga universitet, är en av världens främsta på området.
Han berättar att lokalsinnet är helt nödvändigt för vår överlevnad, och att alla - människor, fåglar och till och med insekter - har det.
Edvard och hans fru May-Britt har kartlagt var lokalsinnet sitter. Våra inneboende kartor - hur vi ska förflytta oss i områden vi känner till som på jobbet eller i mataffären - sitter i ett område som heter hippocampus. Det här området ligger nära hjärnans minnescentrum. Men uppfattningen om position - hur långt man gått och åt vilket håll - sitter i ett annat område som heter entorinala cortex.
- Lokalsinnet är en väldigt robust egenskap, även om det finns individuella variationer på hur bra lokalsinne man har. Till en del är det ärftligt, men det beror också på miljö och på hur mycket man övar, säger Edvard Moser.
Mats Fredrikson, hjärnforskare och professor i klinisk psykologi vid Uppsala universitet, poängterar att dåligt lokalsinne ofta handlar om bristande uppmärksamhet. Den som sitter i passagerarsätet i bilen, eller går tillsammans med någon som hittar vägen, tenderar att helt "släppa" och bara följa med.
- Eller så kanske du helt enkelt är måttligt road och inte så intresserad av vart du åker och hur man kommer dit. Då kodar du inte in det. Vi är bättre på att minnas platser som är förbundna med starka känslor för oss, säger Mats Fredrikson.
Den omstridda professorn Annica Dahlström har ett annat, enkelt, svar på frågan om varför jag har så taskigt lokalsinne. Jag är kvinna.
- Det finns också män, som homosexuella män, som har kvinnliga hjärnor och dåligt lokalsinne, säger hon.
Enligt Annica Dahlström är kvinnliga hjärnor annorlunda konstruerade än manliga, vilket gör män bättre på sådant som rumslig uppfattning och matematik.
Det är ingen idé att försöka träna upp mitt usla lokalsinne, tycker professor Dahlström.
- Hur mycket du än tränar kommer du aldrig att bli lika duktig som en typisk karl.
Studier visar att kvinnor och män använder sitt lokalsinne på olika sätt. Kvinnor tenderar att i högre grad ta ut riktmärken, medan män oftare uppskattar hur långt de gått och åt vilket håll.
En liten, men intressant studie, tyder på att människor - likt flyttfåglar, har ett "magnetiskt sjätte sinne". Ett antal studenter, iförda ögonbindlar, kördes i kringelikrokar mellan 6 och 52 kilometer. Sen fick de peka ut riktningen mot sitt universitet, både med ögonbindel och utan. Överraskande nog var de bättre på att peka åt rätt håll med ögonbindel på. När studenterna fick hjälmar med magneter tappade de helt känslan för riktning.
Oavsett vad som styr lokalsinnet har min oförmåga gjort att jag hittat nya spännande platser. Och träffat trevliga människor att fråga om vägen.
Fast det är faktiskt rätt jobbigt när jag kör bil.
Älskling, ge mig en GPS till jul!
