Nej då, jag är inte köpt av kött- och smörbranschen.
Däremot har jag gått ned i vikt med den lätt-variant av lågkolhydratkost som ibland kallas GI-metoden. Sju kilo närmare bestämt. Jag har gått från att vara på god väg mot övervikt med 55 kg till rätt slanka 48 kg, som är mer lagomt till mina 150 centimeter.
Särskilt svårt var det inte. Jag sade hejdå till snabba kolhydrater i godis, fikabröd, mackor och alkohol och hej till mer kyckling, fisk, keso, olivolja, grönsaker och frukt.
Under mina år som medicinreporter på Expressen har jag noga följt, och skrivit om, slaget om maten.

En kort förklaring till villervallan: I grunden handlar det både om hur man bäst går ned i vikt och om hur man ska äta för att må bra på lång sikt. Ena lägret - med livsmedelsverket i spetsen och tidigare nämnda professorer i släptåg - förespråkar en kost med lite fett och måttligt med proteiner och kolhydrater. Tallriksmodellen, helt enkelt. En finfin frukost enligt denna lära kan vara lättyoghurt med müsli, smörgås med lightmargarin, lightost samt ett glas juice.

Andra lägret - med frifräsare som disktriktsläkare Annika Dahlqvist och superbantaren Sten-Sture Skaldeman i täten - pläderar för mer fett och proteiner och lite kolhydrater. I sin mest extrema form utesluts i denna diet all frukt och mängden grönsaker begränsas - eftersom de ju också innehåller kolhydrater. En bra frukost enligt denna lära kan vara äggröra med bacon och svart kaffe.
Kostdebatten är extremt upprörd och infekterad. Och för svenska konsumenter är det förstås förvirrande. Vem ska man tro på när experterna är sponsrade av snabbmats- och sockerindustrin?

Jag var mycket skeptisk mot lågkolhydratkosten i början. Men med tiden har jag ändrat mig. Allt fler studier tyder på att mer fett, mer protein och mindre kolhydrater är ett bättre och nyttigare sätt att gå ned i vikt. Och det har förstås också betydelse vilka kolhydrater vi stoppar i oss - och här är långsamma kolhydrater i bönor, ärtor och fullkornsprodukter långt sundare än snabba i socker, vitt ris och vitt bröd.

Sannolikt kommer Livsmedelsverket därför inom kort att revidera sina kostrekommendationer. Men fortfarande finns det många frågor vi behöver få svar på, inte minst vilken kost som är hälsosammast att äta i längden. Och där saknar båda kostskolorna övertygande bevis.

Och hur ska man göra fram till dess? Jag tror att det bästa är försöka hitta sin egen väg och sitt eget sätt att äta. Alla dieter passar inte alla. Och att bli en mat-taliban passar i alla fall inte mig. Jag tror inte heller kostextremism är nyttigt i längden.
För visst är det så att jag kan leva utan ostmackor. Saken är den att jag inte vill.