Min fina mamma Inga dog på ett kommunalt äldreboende. Hon blev bara 71 år. Jag funderar ofta på om mamma hade levt i dag om hon sluppit hamna där. Det gör ont i hjärtat att tänka på.
Mamma hade typ 1 diabetes i 50 år och det slet ned hennes kropp. Hon drabbades av stroke. Och trots att man inte får åldersdiskriminera i vården, och fast att man vet att äldre strokedrabbade har minst lika stor nytta av rehabilitering som yngre, ansågs mamma för gammal för rehabilitering. För så är det i Sverige. Gamla har inte samma rättigheter som yngre.
Till slut blev mamma så dålig att hon var tvungen att flytta till ett kommunalt äldreboende. Där var vardagen torftig och trist. Vi anhöriga var hos henne så ofta vi kunde, pappa var hos henne varje dag. Personalen på äldreboendet var snäll men stressad. Någon professionell rehabilitering fanns absolut inte.
Mamma försvann mer och mer, in i sig själv. Till sist dog hon.
Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det. Och jag anklagar mig själv. Gjorde jag tillräckligt? Borde jag ha kedjat fast mig vid kommunhuset, hungerstrejkat och krävt bättre vård? Kanske det.
Möjligen bär de anhöriga till Börje Sköld, 85, på liknande känslor.
Börje hade svåra smärtor den sista tiden av sitt liv och led av mycket långvarig och allvarlig förstoppning, sannolikt som en biverkan av de läkemedel han fick. Läkarna på sjukhuset kunde inte rädda honom. Börjes anhöriga tror att han dog av förstoppningen. Oavsett om det var den direkta dödsorsaken, eller en av flera orsaker, så har äldrevården svikit Börje. Naturligtvis skulle han inte behöva ha ont. Och personalen på äldreboendet borde förstås ha uppmärksammat att Börje var förstoppad.
I samband Carema-skandalen skrevs det mycket om brister i privata äldreomsorgen. Man glömmer lätt att det finns enorma problem även i den kommunala. År efter år kommer socialstyrelsen och forskare med rapporter om det vardagliga, bittra, eländet i HELA äldrevården.
Många gamla får för många läkemedel och läkemedel i olämpliga kombinationer. Många blir sjuka och dör i förtid på grund av biverkningarna. Mellan 10 och 30 procent av alla inläggningar av äldre på sjukhus beror på läkemedelsbiverkningar.
Äldre med smärta får alltför ofta ingen, fel, eller otillräcklig behandling.
Äldre diskrimineras i sjukvården och får inte lika bra vård som yngre.
Personalen i äldreomsorgen hinner oftast bara med det mest basala som att mata, tvätta och byta blöjor. Ibland inte ens det.
Det är mer regel än undantag att det saknas tid för gemenskap och aktivitet, som att de äldre får hjälp att komma ut eller bara får liten en pratstund.
Listan kan göras mycket längre, men jag slutar här. Det är skamligt att ett rikt land som Sverige behandlar sina gamla så illa. Människor som slitit och betalat skatt i alla år. Äldre ska ha rätt till att sluta sina dagar så tryggt och värdigt som det någonsin går. Och det gäller inom både den kommunala och den privata äldrevården. Det är dags för ett äldreuppror!
