Min vän Annika, 38, fick för ungefär tio år sen förklaringen till sina djupa svackor och återkommande uppvarvningsperioder. Hon är mano-depressiv, eller har svårare bipolär sjukdom, som det också heter.

Annika har fått mängder av olika mediciner, både gamla beprövade och nya som Lamictal. Svensk psykiatri lider inte av pillerbrist. Däremot av tidsbrist. Att få en fast psykiatrikerkontakt är jättesvårt. Och att få träffa en psykolog som är specialkunnig om just bipolär sjukdom, det fick hon vänta länge på.
- När man är sjuk orkar man inte själv kämpa för sin rätt, konstaterar Annika krasst.
Men att med en psykologs hjälp få lära sig att själv bättre hantera humörsvängningarna, var ett lyft för Annika.
- Nu är jag på sätt och vis min egen psykolog, säger hon.

Att skriva ut ett recept är en quick-fix. Som alla är nöjda med, åtminstone till en början. Läkaren har åtgärdat problemet snabbt och enkelt, den sjuke får nytt hopp och läkemedelsindustrin cashar in pengarna. Dagens pressade psykiatri är ett lätt offer för nya pigga diagnoser och pillren mot dem, lanserat av läkemedelsindustrin. Vissa experter har påstått att omkring var tionde person, mostvarande nästan en miljon svenskar, skulle uppfylla kriterierna för bipolär sjukdom. Då har man nått det absurdas gräns för vad som ska klassas som sjukt och inte. Att läkarna dessutom lockas att skriva ut piller som inte har bevisad effekt mot den nya sjukdomen är ren förskingring av skattemedel.

Problemet är inte att alltför få svenskar får piller mot bipolär light. Problemet är att människor med ett svårt psykiskt lidande, alldeles oavsett vad det kallas, inte får en ordentlig utredning och en effektiv behandling med både läkemedel och psykologiskt stöd. Sjukvårdens resurser är begränsade.
Kan vi inte lägga lite mer pengar på fler och bättre utbildade psykiatrer och psykologer - och lite mindre på att ge människor poppigaste diagnosen och pillret för dagen?