Bara för några år sedan gick turistbussar särskilda rutter i Dalsland. De var ute på älgsafari.
Framförallt tyskar och holländare fascinerades av att kunna se stora vilda djur fritt ute i naturen. Det var unikt, något de aldrig kunde få se någon annanstans. För många var det den största upplevelsen under hela Sverige-besöket.
Djur fanns det gott om.
Jag tog själv ofta vänner med på egna älgspaningar i skymningen. På en kortare tur på småvägar såg vi utan problem 40 rådjur och ett tiotal älgar.
En gång minns jag hur vi räknade in 72 rådjur och 22 älgar på en halvtimme. Och när vi kom hem till torpet stod det ytterligare sex älgar på åkern utanför huset.

Idag är detta ett minne blott. Bussarna har slutat att gå. Det är ingen idé att älgspana mer. Det finns inga djur. Inte ens ett rådjur vid skogskanten. Noll.
Istället har vi fått en växande vargstam, omhuldad av en röststark och inflytelserik rovdjurslobby som huvudsakligen bor i Stockholm med omnejd. De har aldrig någonsin sett en varg utom i djurparker, och de kommer aldrig att få se någon heller. De allra flesta som bor i närheten av vargreviren i Dalsland och Värmland har heller inte sett några vargar.
Vad är då vitsen? Varför ha en vargstam, som ingen ser, till priset av att älgar och rådjur försvinner? Varför ersätta oförglömliga naturupplevelser med ingenting?
Om det fanns några ekologiska skäl att ha varg kunde jag förstå tanken. Men vargen har varit utrotad i långt över 100 år i Sverige, utan minsta problem. Så stammen behövs uppenbarligen inte.

Vad har vi då fått istället? Ni har själva sett rubrikerna: Uddalen, Järbo, Ljungskile, Forshälla, Ucklum, Horred, Råggärd, Gesäter, Utby.
Där, liksom på många andra platser, har förtvivlade djurägare nyligen fått se sina får rivna och dödade av varg. Flera av djuren låg med sina inälvor utanför kroppen, fortfarande vid liv, och fick avlivas.
Min närmaste granne fick 18 får rivna för ett par veckor sedan. Ett par kilometer bort revs sju tackor en vecka efteråt. Förra söndagen kom senaste vargattacken. Nio får och två lamm fick sätta livet till i Utby.

Och värre kommer det att bli. Med en växande vargstam kommer angrepp på får och nötkreatur - liksom allt fler vargdödade hundar - att bli vardagsmat.
Allt detta lidande sker till ingen nytta. Personligen förstår jag inte varför vi ska ha en vargstam i Sverige över huvud taget. Det handlar inte om varghat, utan om drömmen att än en gång få se vilda djur i vår svenska natur.
Förr var det skottpengar på varg. Torpare och bönder tvingades delta i stora drevkedjor, ibland med flera tusen personer. De som uteblev fick böta. Till slut, runt 1860, lyckades man äntligen utrota vargen.
1983 kom de två första vargarna tillbaka. Idag, när stammen har nått upp till de 200 djur som är riksdagens mål, börjar alltfler att kräva reglerad jakt på vargen. Det är en bra start. Men det räcker inte.
De som startar ett upprop som vill gå betydligt längre kommer att ha stort stöd i vargriket. Hoppas de inte låter sig stoppas av rovdjursromantikerna i Stockholm.


Mats Wångersjö
GT:s förre samhällschef krönikerar regelbundet.