Christina Rogestam, direktör: 1. – Jette Sandahl (Världskulturmuseets chef) ringde mig i söndags och gav mig en kort sammanfattning av läget: om mejlhoten, oron för personalen och för vad som skulle hända på museet. Vi talade om hur hon skulle resonera om det i sin ledningsgrupp på måndagen. Jag sa OK till hennes bedömning att ta ner tavlan. Och jag har inte ändrat uppfattning på den punkten. Så som hon drog det för mig uppfattade jag det som att det var en rimlig bedömning. Om man gav efter för hot? Ja. Man ska inte vika undan för hot – men det är lättare att stå en bit ifrån. 2. – Nej. Joe Frans, riksdagsledamot: 1. – Utan att föregripa museichefens beslut så kan jag säga att det är väldigt viktigt med yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Samtidigt måste vi se till att i vårt offentliga rum inte skapa en kränkande atmosfär eller miljö för andra människor. Det innebär inte att man inte har rätt att ställa ut, men det innebär inte att vi ska kränka andra människor på grund av det. Det kan vi endast komma till rätta med genom att vi diskuterar de här sakerna, för dialog och debatterar. 2. – Det är museichefen som avgör om den ska hängas upp igen. Rani Kasapi, kulturproducent: – Jag är helt ny i styrelsen så jag har inte hunnit sätta mig in. Vi har ännu inte fått en introduktion till vårt arbete i styrelsen. Vi som är nya har inte ens träffat hela styrelsen ännu, vi har inte haft det första mötet. Så jag kan inte uttala mig om den här händelsen. Birgitta Skarin-Frykman, professor: 1. – Min spontana reaktion är att jag respekterar museichefen i det fallet. 2. – Det är en svår fråga. Om människor känner sig trampade på av någonting som ett museum gör, tycker jag att det kan vara ett skäl för att man inte insisterar, om man inte har oerhört starka skäl för varför just detta måste finnas, att budskapet är så jätteviktigt. Och där kan jag inte se att utställningen står eller faller med detta. Jag tror att det är sådant man behöver diskutera. Ewa Larsson, samhällsvetare: 1. – Jag hade tänkt att jag på nästa styrelsemöte skulle fråga hur museet har resonerat. Jag vill ju göra allt för att stötta det museum som jag sitter i ledningen för, men som kulturmänniska och privatperson blir jag väldigt förvånad över reaktionen från dem som tagit anstöt. Jag ser själv inget anstötligt i konstverket. Jag tycker det är vackert. Vad är sårande? Man gör ju konst från bibeln. Ecce Homo-utställningen var högkvalitativ, och fick oss att ställa nya frågor. Ingen drömde om att ta ner den för att några kristna kände sig kränkta. 2. – För mig är det viktigt att konsten väcker diskussioner i samhället. Om vi inte får ha sådan konst – vilken konst ska vi då ha? Jag tycker om konst där det finns ro att hämta, men också konst som för samhällsdebatten framåt. Hot ska alltid polisanmälas och granskas. Jim Broström, ungdomskonsulent: 1. – Jag antar att vi kommer att diskutera det här i styrelsen. Jag är helt ny som ledamot och man får lära sig: hur ser den här världen ut och hur fungerar mina värderingar i en sådan här värld? Men det här verkar vara en rimlig hållning. När man hänger upp konstverk är det för att beröra, och är det så att vi korsat några gränser så att kränkningen är större än värdet av utställningen kan jag så där spontant förstå hur man tänkt. Sedan känns det inte alls tillfredsställande om man ger efter för hot. Men jag kan för lite. Det finns mycket jag behöver få lära, och jag måste höra resonemanget från de olika grupperingarna. De som står bakom hoten är knappast öppna för dialog, men det finns kanske andra muslimska grupperingar man får föra ett samtal med. 2. – Den frågan kan jag inte svara på.