Här är några av de bidrag som tävlar om att bli världsreporter för Expressen/GT/Kvällsposten. Läs reseberättelserna, titta på bilderna - och rösta fram favoriten från din del av landet! En jury tar sedan ställning till vem som utses till världsreporter.
Bidrag 1: Barnens skatt ekar
Jag hör dem innan jag ser dem! Barnens skratt ekar mellan de vita husen och överröstar bilarna på gatan i mångmiljonstaden Casablanca. Så får
jag syn på dem. De saktar in. En ögonblicksbild av Marocko! En sval havsbris blandas med svarta dieselavgaser. Skratten och springande fötter försvinner med ogräddade bröd in i en gränd. Där ligger en offentlig ugn, för dem som är så fattiga att de varken har råd att köpa bröd, eller egen ugn.
Kontrasternas land, detta barnrika land. Lyxbilar med rika barn och privatchaufförer, glider förbi fattiga barn som leker gatan.
Jag tar tåget till Marrakech. Tryckande hetta, och rosa hus. Flanerande turister, cyklande kvinnor och sagoberättare samsas i ett behagligt lugn. Känner historiens vingslag. I århundraden utgick karavanerna till Timbuktu härifrån.
Jag hyr en bil och gör en dagstur upp i de svalkande Atlasbergen. Ser hisnande bergslandskap! I skidorten Oukaïmaden vänder jag tillbaka mot
Marrakech igen. Skymningen faller. I varje bergsby jag passerar ser jag skrattande småkillar som med dödsförakt spelar fotboll bland bilarna på
den branta bergsvägen.
Barnens skratt klingar fortfarande i öronen på mig när jag sitter på planet hem.
Lotta Rönn
Göteborg
Bidrag 2: "Är det en haj?"
"Is that a shark?" utbrister Sandra! Det knyter sig i magen, det finns väl inte hajar här tänker jag förskräckt! Vår guide lugnar oss och säger att det säkert bara var en stor fisk. Jag märker nu hur långt bort från båten vi är. Vi hade alla tre försvunnit i den värld som fanns under oss och fascinerats av de fiskar och djur vi sett. Efter att vi simmat ett tag säger guiden att vi inte kommer att kunna ta oss fram till båten på egen hand på grund av de starka strömmarna. Va!? Här ligger jag på en liten flytväst mitt ute på havet i Indonesien och har knappt hunnit påbörja min jordenrunt resa förrän jag försätter mig i en sån här situation. Jag börjar tänka på alla hemma i Sverige, kommer jag få se dem igen? Hur ska vi lyckas ta oss till båten och var det verkligen en haj som Sandra hade sett, som förmodligen simmar under oss nu.
Efter att jag i panik svalt ytterligare några munnar saltvatten börjar guiden vinka till den andra guiden som är kvar på båten. Jag hade totalt glömt bort att han kunde komma och plocka upp oss. Min näradöden upplevelse försvann helt och blev istället en kul upplevelse att titta tillbaka på. Såhär i efterhand nämner jag helst inte min tillfälliga panik.
Lisa Tisell
Mölndal
Bidrag 3: En exotisk doft
Jag vet egentligen inte hur vi hamnar där. Kanske är det hungern. Kanske är det nyfikenheten. Hur som helst är det en märklig upplevelse. En måltid utöver det vanliga. Kvällen är ljum och vi strosar längs en liten gata i Xian. Skomakare bankar och frisörer snyggar till frisyrer. En exotisk doft slår emot oss. Tio meter längre fram finns ett litet hål i väggen.
- Kom vi går in, säger jag.
Och utan att egentligen ha hunnit fundera sitter vi plötsligt vid ett litet, litet bord och på var sin ännu mindre stol. Knäna slår i stort sett i hakan! Jordgolv, matrester, skräp, fimpar, skum belysning. Och kineser. Ett tjugotal. Alla har slutat att äta. Och stirrar på oss. Stirrar. Och stirrar.
Ingen matsedel. Ingen bordsservering. Ingen betjäning. Men plötsligt har vi var sitt fat med ett tjugotal pinnar framför oss. På pinnarna sitter det fäst någon slags runda ”slantar” med vitt segt kött.
- Ät, väser jag. Ät och verka cool.
Både maten och lokalen är het. Mannen framför oss drar plötsligt upp sin t-shirt till armhålorna och börjar fläkta med den. Upp och ner, upp och ner.
Efter en kvart är vi klara. Notan är på 2,50. Ihop.
När vi går ut börjar pratet igen.
- Vad tror du vi åt?
- Ingen aning, kanske orm.
Åsa Malm
Göteborg
