Sitter nu väl placerad på några sköna kuddar på ett kafé i Samsun, efter några mycket hårda dagars cyklande i Turkiet. Vi har nu tillbringat totalt 40 dagar i Turkiet, och vår resa genom detta underbara land närmar sig sitt slut. Under den sista månaden har jag upplevt ballongflygning och hästridning, gått vilse i Istanbuls kryddbazar, druckit hundratals av koppar med te, krånglat med ambassader, mött människor som aldrig har sett en utlänning förr, haft picknick med en turkisk bondefamilj, simmat under vattenfall, fått en extra medlem på laget och sett ett fullständigt obeskrivbart vackert landskap. Om fem dagar kommer vi att passera gränsen till Georgien, och det blir början på ett nytt kapitel.

Istanbul

Tiden går fort när den tillbringas i Europas största stad. Det är svårt att föreställa sig hur stor Istanbul egentligen är, och ingen vet egentligen det exakta invånarantalet, men det är någonstans mellan 14 och 20 millioner invånare, något som gör staden ungefär lika stor som London och Paris tillsammans.

Efter tio dagars vistelse här känns det som om jag bara har skrapat på ytan av denna metropol. Lukterna, utsikterna och ljuden kommer att stanna i mitt minne mycket länge. Fiskbasarer, kryddbasarer, utropet från den blå moskéen, lukten av Bosporen, de små pittoreska gatorna upp till Galatatornet, den myllrande Navizadegatan, fylld med restauranger och barer så långt ögat kan se. Den magnifika Agia Sophia, oväsenet av skrikande försäljare i Grand Bazaar och solnedgången i det turistifiserade men mysiga Sultanahmed, Istanbuls gamla stad. Alla dessa intryck kommer att stanna som vackra minnen från en stad utan slut. Ser redan fram emot att komma tillbaka hit en dag.
 

Höga berg och djupa dalar

I min naiva ovetenskap inbillade jag mig före min avresa att Turkiet bestod av långa sandstränder och långa raksträckor. Det är i och för sig inte helt fel - de finns, de också, men ingenstans där vi har rest. Turkiet har för oss varit berg, skogar, mer berg och berg. Landskapet är obeskrivligt vackert, men mycket tungt att cykla i. Sedan starten av min resa har jag nu tappat nästan 10 kilo - så alla mina "feel good"-kilon är nog mer eller mindre borta nu.

 
Ändrade planer och visumjakt
Vår plan att cykla hela vägen längs med Svarta Havet till Georgien ändrades under vår tid i Istanbul. För det första mötte vi flera cyklister som varnade om vansinnesbackar och tung trafik. För det andra har vår kod som ger oss inträde till Iran inte kommit än, vilket gör att vi inte kan få vårt iranska visum i Istanbul.

Vi bestämde oss därför att ta cykeln sydost, mot Turkiets huvudstad, Ankara. Efter fem dagars hårt cyklande ankom vi denna ganska intetsägande och tråkiga stad, där vi skulle göra ett försök att få visum utan kod.
Det krävs mycket tålamod för att hantera byråkrati. Ett litet exempel var vår jakt på visum till Iran. I Istanbul fick vi veta att utan kod - inget visum. Vi ignorerade detta och drog til Ankara. I Ankara, efter en timmes kö, fick jag veta att det går helt fint att få ett två veckors turistvisum utan kod, och därefter förlänga det när vi är i Iran.

För att få detta måste jag först gå till den svenska ambassaden för att få en bekräftelse på att mitt pass är äkta. En timmes väntan på den svenska ambassaden, fem minuters arbete. Får besked om att det kostar 180 kronor och det skall betalas, inte på ambassaden, men på en bank rätt runt hörnet. En timmes väntan på banken, tillbaka till svenska ambassaden, ny kö. Färdig.

Så till en annan bank för att betala avgiften för det iranska visumet. Banken har lunchstängt. Ny väntan. Äntligen färdig - tillbaka till den iranska ambassaden - som nu har stängt för dagen. Bara att smöra sig med tålamod och gå tillbaka dagen efter. En timmes kö, alla papper färdiga - bara att vänta tre nya timmar, och visumet är klart. Total tidsförbrukning - en och en halv dag.

Trio igen

I Ankara har vi mött Gregory, en engelsman som har cyklat från London och nu är på väg till Australien - visst finns det de som är värre än oss. Efter några dagars gemensam visumjakt i Ankara beslutar vi oss för att slå följe, och Gregory skall nu cykla tillsammans med oss från Ankara till Georgien, och därefter möta oss igen i Tadjikistan för att cykla the Pamir Highway tillsammans. Alltid trevligt med nytt sällskap på vägen. För de nyfikna har han också en hemsida: http://www.maythewindbewithyou.com

Herdehistorier
Det är omöjligt att resa på cykel genom Turkiet utan att möta alla dessa fåraherdar som vandrar runt på kullarna längs med vägen. En kväll när vi hade slagit läger en bra bit bort ifrån huvudvägen möter vi Ibrahim. Ibrahim kommer galopperande emot oss i full fart på en åsna, med 500 får bakom sig.

Till skillnad från de flesta andra herdarna vi har mött är Ibrahim inte på särskilt gott humör, och efter en lång konversation på kurdiska, turkiska, franska, svenska, engelska och kroppsspråk förstår vi att vi har satt upp vårt tält mitt på hans betesmark. Det är bara att packa våra saker och leta efter ny tältplats.

Ibrahim är undantaget - de flesta fåraherdar vi har mött har varit mycket tillmötesgående och nyfikna. För tre dagar sedan slog vi upp vårt läger på en kulle, och inte mindre än tre fåraherdar passerade under kvällen. Oftast är de mest nyfikna på var vi kommer ifrån och vart vi är på väg, men Erhan var inte nöjd med att bara veta detta. Han slog sig ner med sin hund och vi delade bröd och middag tillsammans. Erhan sa inte mycket, men fann stort intresse i att observera oss i över en timmes tid. Så gjorde alla hans får som vandrade fritt rätt runt vårt tält. Jag tänker att en fårpäls kunde säkert varit skönt, men låter bli att fråga.

 Turkisk picknick och möte med främlingar

De vackraste stunderna på vår resa är svåra att uttrycka i ord, men en episod förtjänar att bli nämnd i alla fall. Vi har tillbringat hela morgonen till att forcera ett 1 400 meter högt berg, och på toppen stannar vi utslitna upp för att hämta andan en liten stund. En man ser oss, och frågar om vi har lust att slå oss ner. Baruk är en 50-årig bonde, som tillbringar dagarna tillsammans med sin familj för att odla grönsaker på sin lilla åkerplätt.
Han har byggt ett litet träskjul som är täckt med plåttak för att skapa lite skugga i den olidliga värmen. Baruk har egentligen just satt sig ner för att äta lunch med sin fru, sin dotter och sina två små barnbarn. Vi klättrar in under skjulet och Baruk och hans familj delar med sig av sin lunch till tre hungriga, uttorkade cyklister. Det serveras pastasoppa, grönsaker, pide (en slags pizza), Ayran (turkisk youghurt), och självklart te.

Kvinnorna i familjen ler öppet åt tre män i åtsittande shorts och barnen tar på oss som om vi vore utomjordingar. Jag är helt lamslagen av den gästfrihet som Baruk delar med sig av sin lunch med tre främlingar. På gärdet har de satt upp en liten tekokare, och teet tar aldrig slut. Återigen slår det mig att ju fattigare människor är, ju mer benägna är de att dela med sig av det lilla de har. Vi lämnar picknicken som goda vänner, och yngsteman på 7 år är salig över att ha provsuttet min cykel.

Dagen efter, längs med en landsväg genom ett annat bergspass passerar vi en liten skola, där någon form av repitition för en soaré föregår. Vi blir nyfikna och stannar upp. Det tar cirka fyra sekunder innan vi blir inviterade på lunch. Vi sitter tillsammans med lärarna på en parkbänk och hela skolan stannar upp för att iaktta vad som försiggår. Engelskläraren förklarar på mycket knackig engelska att de 350 barnen är nyfikna eftersom ingen av dem någonsin har sett en utlänning förut.

De stirrar, fnissar, pekar och pratar. Några få är modiga nog till att komma fram och fråga den enda fråga de kan ställa på engelska - What is your name? Vi är tålmodiga och svarar på samma fråga säkert 50 gånger, och vi känner oss som superkändisar på turné. När vi tar farväl har vi en avskedskommitte på cirka 300 personer.
 

Baksidan av myntet
Turkiet är fantastiskt på alla sätt, men det finns tyvärr också en baksida av myntet. Bristen på kvinnor är markant. Städerna känns som vilka som helst städer i Europa, men på landsbygden lyser kvinnorna med sin frånvaro.

De enda ställena jag har sett de är bakom husets fyra väggar eller ute på åkrarna, hårt arbetande i värmen. På många kaféer finns det inte ens kvinnliga toaletter - bara manliga. Kontrasterna mellan städerna och landsbygden är enorm. Bara tio kilometer utanför en stor stad plöjer människor jorden för hand. Turkiet har långt kvar att gå före landet är helt uppe på europeisk nivå, men viljan finns.


Nästa milstolpe
Det är med blandade känsor jag lämnar det Turkiet som jag har tillbringat en och en halv månad med att lära känna. Det är utan tvekan inte sista gången jag besöker Turkiet, men samtidigt känns det skönt att komma vidare. Vi har nu ett par veckor i Georgien och Armenien framför oss, men det är Iran som blir den nästa stora milstolpen. Vi räknar med korsa gränsen den 27 juni, och hoppas att vi klarar att förlänga vårt visum, så att vi kan cykla genom hela landet.

Med vänliga hälsningar
Ricard