Abebech Tekleab har eritreanskt och etiopiskt ursprung. I hennes hemländer är infibulation, den grövsta formen av omskärelse, mycket vanlig.
Men Abebech klarade sig. Tack vare pappa.
- Ingen fick röra hans dotter, berättar hon.
I dag arbetar hon som ordförande i organisationen RISK, som vill stoppa könsstympning. Hon tycker att upplysning och kunskap gett resultat.
- Förr var det så mycket hysch, säger hon. Nu kan man prata om det.
- Utbildning för att förändra attityder är enda vägen. Alla ska utbildas. Även barnen. De ska kunna säga nej.
Hon blir inte förvånad när hon får höra om hur Imans mamma såg till att omskära sina döttrar.
- Det här är en gammal tradition där kvinnorna styr. De tror att de gör rätt. Att de skyddar döttrarnas oskuld så att de ska kunna gifta sig.
Ebebech Tekleab tror inte att kvinnlig omskärelse praktiseras i Sverige.
- Det vågar man inte.

Stannar kvar längre

Men hon vet att det sker när familjerna åker till hemlandet på besök.
- De stannar då en längre tid. Kanske sex månader till ett år.
Siv Andersson arbetar med folkhälsofrågor i Gunnared i Göteborg.
- Vi vill ju gärna tro att vårt arbete har haft effekt, säger hon. Men frågan är om man ändrar en mångtusenårig tradition på bara 10-15 år.
Hon uppmanar alla berörda yrkesgrupper att höra av sig om man misstänker att en flicka blivit eller ska könsstympas.
- Det måste polisanmälas och lagföras, säger hon.