GRANSKNING: Berättelsen om den kritiserade utredningen av mordet på Kevin

Så gick det till när bröderna blev misstänkta för mordet

Det har kallats rättsskandal och justitiemord. Granskningarna av polisutredningen från 1998 har lett till att förundersökningen har öppnats på nytt och att bröderna nu vill bli rentvådda.
Men hur gick det egentligen till när Christian och Robin blev misstänkta för mordet på fyraårige Kevin?

Efter DN:s och SVT:s avslöjanden har våra reportrar gått igenom förundersökningsmaterialet.
Här är berättelsen om en kritiserad polisutredning, två utpekade bröder – och några av de frågetecken som återstår.

Publicerad 20 maj 2017 kl 05.05
Annons:
Annons:

1. HUR POJKARNA KOMMER IN I UTREDNINGEN

Polishuset Arvika, klockan 14.15 den 22 augusti 1998.
"Robin vet du varför du har kommit hit till oss?"
Så börjar brödernas första riktiga förhör med polisen i fallet Kevin. Flera dagar tidigare har polisen läst i rättsläkarens rapport att Kevin kvävts långsamt, troligtvis av en person som inte är särskilt stark.
Kanske ett barn. Men tekniska bevis saknas.
Polisen börjar snabbt finkamma Dottevik. Man knackar på alla dörrar i jakten på uppgifter som kan hjälpa att lösa fallet. Även Christian och Robin får besök och hörs kort redan två dagar efter mordet.
Kevin har hittats död dagen före skolstarten, en av de få riktigt varma dagarna sommaren 1998. Många barn och unga har därför varit ute i bostadsområdet.
Ändå säger ingen sig ha sett något.

Det lilla polisen får veta är att minst sex personer i Dottevik hört skrik vid 18-tiden.
En kvinna berättar att hon hört skrik men trott att ljuden kom från en annan kvinna som blev misshandlad och att hon då stängde dörren.
Bara en person ska ha gått ut för att försöka se varifrån skriket kom men inte hittat någonting.
Polisen fortsätter att knacka dörr. Man finner hem och miljöer där barn och unga mår väldigt dåligt. Ingen säger något. Deras tystnad förvånar utredarna.
Det är som om polisen möts av en osynlig mur, beskriver utredningsledaren Rolf Sandberg i en rapport skriven av journalisten Nina Hjelmgren.

Kevin hittades död på en lastpall vid Kyrkvikens strandkant i Arvika.

Foto: Niklas Hammarström

– Vi kommer inte att få någonting gratis, säger han.
Det blir allt mer uppenbart hur svårt det ska bli att hitta och lägga ihop pusselbitar.
Många barn och unga i området ljuger, uppfattar polisen. Några för att de kanske inte vågar berätta att de varit nere vid sjön. De får inte vara där av sina föräldrar och konsekvensen av ett besök vid sjön kan bli utegångsförbud.
Andra ljuger för att de uppmanats av sina föräldrar att inte säga något. Man vill inte blanda sig i. Utredarna inser att polisens kunskaper om barn inte räcker till.
Den 18 augusti, två dagar efter Kevins död, knackar polisen på hos Weine och Eva, Christian och Robins pappa och styvmamma. Fyraåringen hade ringt på deras dörr innan han försvann.
Polisen ställer frågor om Kevin, som var femårige Robins bästa kompis. Men den här dagen får de inga pusselbitar. Weine och Eva kommer inte ihåg någonting.
Fyra dagar senare, på lördagen, ringer det hos polisen.
Eva har reagerat på något barnen sagt.

Annons:
Annons:

– Vi trodde att barnen hade varit vittnen och hade sett någonting. Då tog jag beslutet att "nu åker vi in", säger Weine i dag.
Christian ska ha berättat att han sett äldre barn prata med Kevin. Precis den sortens upplysningar polisen frågat efter när de knackat dörr.
Under bilfärden till polisen säger femårige Robin att han också har något att berätta. Han påstår att han själv såg när någon mördade hans bästa kompis.
Styvmamman Eva ska senare berätta att hon oroats över barnens aggressivitet. Särskilt Christian som ska ha tagit strypgrepp på sin yngre bror. Hon blir så pass orolig att hon lånat böcker på biblioteket för att visa riskerna med att ta stryptag, berättar hon enligt förundersökningen.

När barnen kommer in till polisstationen säger Robin att han inte alls vet vem som mördade Kevin. Han lämnar en mängd olika uppgifter, inte sällan motstridiga. Men till slut nämner han en detalj: att en kniv användes.

Polisen tog med en av bröderna till platsen.

Polisen vet att Kevin inte dödades med kniv. Han hittades strypt. Men det är sekretessbelagda uppgifter de vill hålla för sig själva, så de berättar inte att det Robin sagt är fel. Samtidigt tänker de att kniv kan betyda olika saker för ett barn. Det kanske kan vara en pinne, som de misstänker användes i mordet av Kevin.
Christian förhörs också. Han säger att brodern berättat att han såg vem som mördade Kevin.

Nu måste sanningen sakta få värka fram ur barnen

När Weine ringer polisen försöker Rolf Sandberg genast komma i kontakt med psykolog som kan finnas som stöd till pojkarna. Psykologen är dock på semester och frågar om det inte kan vänta till måndagen.
Rolf Sandberg börjar leta efter annan, effektivare hjälp.
En av flera som Arvikapolisen kontaktar är professor Sven Å Christianson vid Stockholms universitet. Rolf Sandberg har hört honom föreläsa på en kurs och fått ett gott intryck.

Christiansons teori är att grova brottslingar redan i fem års ålder börjar tänka i banor av grova våldshandlingar men att det ofta tar flera år innan de går från tanke till handling. Tillsammans med de barnpsykologer som redan är inkopplade styr han polisen mot femårige Robin.
Psykologerna förklarar att det ska ta två eller tre månader för honom att berätta sanningen. Men bara om polisen kan bygga ett starkt förtroende med barnet.
I början av september 1998, ungefär två veckor efter att Kevin funnits död, säger Christianson att bröderna Christian och Robin har mer att berätta. Och att det är högst troligt att de på något sätt medverkat i själva brottet.
Ungefär samtidigt beskriver en anonym polisman för Expressen hur man ska gå tillväga:

Annons:
Annons:

– Nu måste sanningen sakta få värka fram ur barnen.
Det sista förhöret med barnen, i det här fallet med Christian, hålls i polishuset i Arvika den 26 oktober 1998.
Det är enligt SVT:s "Dokument Inifrån" fem timmar långt och han pressas hårt.
Han gråter och ber att få prata med mamma.
Förhöret avslutas med orden:
"Jag behöver inte komma tillbaka något mer".
"Nej, tänk så det visste jag ju".

Polisen Rolf Sandberg höll i mordutredningen.

Foto: Niklas Hammarström

 

2. DET UPPLEVDA GENOMBROTTET

Ett av utredningens avgörande ögonblick sker redan dagen efter Eva och Weine kört de två pojkarna till polishuset i Arvika.
Det är på söndagskvällen den 23 augusti, precis en vecka efter att Kevin försvann som sjuårige Christian plötsligt säger till polisen att han inte bara sett någon döda Kevin. Han har också berättat för pappa Weine och styvmamman Eva att något hänt pojken nere vid sjön, flera timmar innan den livlösa kroppen hittades, men att familjen istället för att slå larm åkte för att fiska som planerat.
I flera förhör verkar både Eva och Weine bekräfta Christians berättelse. De lägger dessutom till ytterligare detaljer.

I de allra första polisförhören med Christian och Robin, som vi har tagit del av, förekommer ett gytter av information, namn och ofta motstridiga uppgifter som båda pojkarna ger utredarna.
Men den här uppgiften skiljer ut sig. Den ser ut att antingen kunna bekräftas av de vuxna – eller avfärdas som ett barns påhitt. Och utredarna tycker sig snart få just en bekräftelse från både Eva och Weine.
Om det stämmer att barnen berättat för de vuxna om att de sett att något hänt Kevin i sjön - innan han påträffades - så kunde det tas som bevis för att barnen har unik information, troligtvis direkt från platsen.

– Det var jätteviktigt för oss, säger Rolf Sandberg, spaningsledaren i Kevinutredningen om vad som kom att beskrivas som ett genombrott i utredningen.

Mordet på Kevin blev mycket uppmärksammat.

Samma kväll som Christian ger sin berättelse till polisen förs Eva till psykakuten. Hon orkar inte längre.
Där, på sjukhuset i Arvika, hålls dagen därpå ett förhör med Eva som hon senare, i SVT:s "Dokument inifrån" ska beskriva som oerhört pressande. Halvvägs in i det två timmar långa förhöret, efter en paus, konfronterar polisen Eva för första gången med Christians uppgifter: att pojken "sprungit in och berättat för sin mor vad som hänt vid sjön".

Annons:

Då börjar Eva gråta. Hon blir allt mer uppriven, enligt förhörsutskrifterna vi har tagit del av, och ber att få tänka en stund. Sedan säger hon att hon minns att Christian sa henne att något skett vid sjön, att "Kevin ha stöpe i sjön".
Christian skulle ha stormat in i familjens hall då de vuxna stressade med att samla ihop fiskegrejer för kvällens fiske med barnen och en annan familj.
Eva berättar under samma förhör för polisen att hon tänkte tanken att "Det får hans mamma ta hand om", och att hon troligen också sa så.
Eva berättar också att hon under fisketuren tänkt på det Christian sagt, och grubblade över vad som kunde ha hänt Kevin. Enligt förhörsutskriften ska hon då ha tänkt:
"Det här är inte roligt."
Kort efter att familjen kom tillbaka efter fisketuren såg de skenet från en ambulans bort mot sjön. Men Eva säger i förhöret på sjukhuset att hon inte ens då kopplade det till Kevin.

Dagen därpå hålls ett nytt förhör där Eva ger ytterligare detaljer.
Nu ska Christian ha sagt att "Kevin ligger och flyter i vattnet". Och Eva säger sig nu minnas att hon sa att "Ja, ja det får hans mamma ta hand om".
I SVT:s "Dokument inifrån" uppges att ingen annan bekräftar Evas berättelse, frampressad på psykakuten. Men det stämmer inte.
I flera förhör kommer även Weine säga att han hört Christian berätta att något hänt Kevin vid sjön. Och det är uttalanden – sanna eller inte – som utredarna tar som bevis för att barnen faktiskt varit på platsen och sett vad som hänt. Eller kanske rent av i förlängningen varit delaktiga.
Den 26 augusti – tre dagar efter att Christian nämnt händelsen i ett av polisens videoförhör – beskriver Weine precis var han står i hallen då Christian kommer in "och sade något om att 'Kevin flyter i vattnet'."

"Han tror sig ha hört att Eva sa att det är 'hans mammas problem' då det gällde Kevin", skriver förhörsledaren.
Den 2 september frågar polisen ut honom igen. Och han står fast vid vad han ska ha hört. Flera gånger frågas han ut om varför han inte i tidigare förhör eller i olika kontakter med polisen sagt något om vad Christian sagt. De radar upp förhörstillfällena då den så viktiga uppgiften inte nämnts.
Weines svar är varje gång att han måste ha förträngt det Christian berättat. Och att det är först då Eva för saken på tal, och själv också berättar att det är något som hon förträngt, som Weine känner igen händelsen och uppger att det är något han nu kommer ihåg.

Familjen som var på besök och som ger motstridiga uppgifter anklagas för att ljuga.
Den 14 september ringer Weine upp en av poliserna och berättar att han vill att det ska tas upp ett par anteckningar: "Weine har ett par timmar gått runt och tänkt på det här och vet nu i dag att han hörde vad Christian sa i hallen på söndagen den 16".
Senare klarar inte heller Weine av trycket och ansträngningen. Han kollapsar och får även han hjälp av psykiatrin.
Det är då han författar anteckningar där han dag för dag beskriver det han nu minns. Enligt SVT:s "Dokument inifrån" är han då påverkad av narkotiska läkemedel.
Om händelsen i hallen skriver han ner helt nya detaljer: Christian ska till och med ha målat ut platsen för honom där Kevin låg och flöt.
"Jag svarade DET TROR JAG INTE PÅ och knycklar ihop lappen och kastar det i soporna", skriver Weine i anteckningarna från sjukhuset.
I dag, 19 år senare, säger Weine att det som står i förhören inte är korrekt, att han aldrig själv hörde Christian säga orden om att Kevin flyter i sjön. Han hörde det enbart från hustrun och han litade på henne, säger han:

– Något självupplevelse har jag inte haft i det här. Jag har faktiskt inte minnet att jag hört det själv. Det enda jag vetat är genom min fru. Men det får utredningen ta upp nu här, säger Weine och syftar på den nyligen återupptagna förundersökningen.
I den rapport om Kevinfallet som polisen gjorde genom spaningsledaren Rolf Sandberg med en frilansjournalists hjälp några år senare tas fortfarande händelsen med lappen upp som en del av händelseförloppet:
"Han ritade teckning över hur de busbråkade, när Kevin inte orkade andas längre och när bröderna satt och vilade. Pappan knycklade ihop papperet och slängde det".

 

 

 

3. FÖRHÖREN

Den 4 september ringer Eva polisen och säger att hon och Weine under kvällen "pressat" barnen lite för att få fram bättre uppgifter om vad de sett.

Vår granskning av utredningen visar att det varken var första eller sista gången.
Inför de kritiserade videoförhören används föräldrarna som ett verktyg för att fråga ut och sätta press på sina egna barn, i hemmet.

– Det var polisen som sa att vi skulle fråga om allt, allt, allt. Sedan skulle vi skriva ner det och ta med det till dem, säger Christian och Robins styvmamma Eva.

 Vi skulle skriva ner nästan allt de sa, om det rörde fallet eller inte. Gjorde vi inte det skulle vi få något rättsligt på oss också för då samarbetade vi inte med polisens utredning.

Det framstår som en genomtänkt metod. Utredarna har upptäckt att barnen verkar säga mycket mer i tryggheten hemma hos föräldrarna, än i förhören hos polisen.
Spaningsledaren Rolf Sandbergs förklaring till de många ledande frågorna under de hårt kritiserade videoförhören är just detta – att man försökt få barnen att upprepa det de påståtts ha sagt hemma. Däremot förnekar Sandberg all kännedom om att polisen ska ha uppmanat föräldrarna att aktivt ställa frågor till sina barn. Däremot, säger han, fick föräldrarna gärna rapportera om pojkarna sa något av intresse för utredningen.
Pappa Weine, mammaAnnika och brödernas styvmamma Eva har en helt annan bild:

– Det var polisen som sa åt oss att göra det, säger Eva.
I förundersökningen återkommer föräldrarna gång på gång till polisen med nya uppgifter. De tar aktivt fram papper och penna när de nattar barnen för att de ska teckna:
Var de befann sig. Var mördaren stod. Var Kevin låg.
De säger att de "satt press" på barnen i vissa frågor.
Den 19 oktober ringer Eva polisen. Kvällen innan ska hon ha frågat Robin om han och Christian knuffat Kevin i vattnet.
Robin svarar nej, men berättar att han försökt hjälpa Kevin med en pinne som gick sönder. Enligt Eva berättar Robin detaljer om hur hans bäste kompis först låg på rygg, sedan på mage. Han talar om hur bröderna lyfte upp honom och han visar hur fyraåringens huvud hängde. Han säger att storebror Christian drog ner Kevins ögonlock och sa att Kevin var död, vilket femåringen då inte visste.
Totalt ringer föräldrarna in nya uppgifter vid 19 tillfällen. Varje gång leder det till ett nytt polisförhör.
Flera gånger antecknar föräldrarna exakt vad barnen säger.

– Utan föräldrarna hade vi aldrig varit så intresserade. Och till slut är det så detaljerat att de måste ha varit i närheten, säger Rolf Sandberg i dag.
Enligt honom är de detaljer föräldrarna ringt in en av orsakerna till att poliserna gjorde så många förhör, ofta med ledande frågor. De ville höra om barnen upprepade de uppgifter som föräldrarna ringt in.
Tisdagen den 29 september 1998 är barnen på polisstationen tillsammans med mamma Annika. Efteråt skriver hon:
"Det börjar ge resultat nu äntligen. Framförallt Christian har börjat tala", står det i anteckningar som finns i förundersökningen.

– Jag uppmanades att "Prata med barnen", "visa att du vågar möta dem med det här". "Skriv ner allting som händer". "Ring nu inte varann nu föräldrar utan ring polisen och återge", säger Annika idag.
– Då är du så utlämnad. Du tror och litar på deras omdöme och tror att du gör det bästa för barnen. I dag är det en kränkning. Hade jag då uppfattat och vetat att det var så spelet gick hade jag aldrig gjort det, säger Annika.

Robin under ett av förhören.

Foto: SVT

En orsak till föräldrarnas många utfrågningar kan vara psykologernas rekommendation om att de måste låta barnen berätta sin egen historia för att kunna må bra i framtiden. Enligt professor Sven Å Christianson kan det dröja flera månader innan pojkarna ska berätta sanningen. Det gör de bara om de känner sig trygga. Och den känslan är större i hemmet än hos polisen.
Polisen upplever tidigt att barnens mamma Annika inte känner skuld till det inträffade. Hon samarbetar aktivt med polisen. Därför ger de rådet att barnen ska vara hos henne för att de ska prata mer.
I början är polisen mer skeptiska till föräldrarna. De anses vara för involverade och styra mycket i barnens berättelse.

Pappan Weine ska ha sagt att han inte vill att de ska prata om det inträffade hemma, då han tror att barnen ska fara illa av det. I förundersökningen förekommer påståenden om att han ville att informationen alltid kom via honom. Men snart börjar även han att hjälpa polisen, enligt förundersökningen.
I dag säger Weine att föräldrarna förhörde barnen på polisens uppmaning.

– Vi skulle skriva ner nästan allt de sa, om det rörde fallet eller inte. Gjorde vi inte det skulle vi få något rättsligt på oss också för då samarbetade vi inte med polisens utredning.
Enligt Weine uppmuntrade psykologer föräldrarna att hjälpa barnen för att det hela skulle få ett slut. Men främst var det uppmaningar från polisen.
De delade även själva inställningen att barnen skulle må bättre av att berätta.

– Som vi ser idag var det tvärtom helt enkelt.

 

4. ERKÄNNANDET SOM INTE FANNS

Den 2 november 1998 avslutades utredningen om mordet på Kevin.
Då hade 1 300 förhör hållits med 482 personer.
Bilden av vad som skett var med poliskommissarie Rolf Sandbergs ord "stenklar".
Men en genomgång av förhören visar att pojkarnas bild av händelseförloppet inte går ihop – inte ens i slutet av utredningen.
På eftermiddagen den 27 oktober hålls det som är tänkt att vara det avslutande förhöret innan hela utredningen kan avslutas. Lite mer än två månader har gått sedan fyraårige Kevin hittats död i Arvika och polisen har problem.

Kommer du ihåg vad Rolf sa annars vad vi skulle göra Robin?

Femårige Robin ger inte förhörsledaren den version av händelseförloppet som poliserna har tänkt. En version som kan gå ihop med de uppgifter storebrodern Christian gett dagen före.
– Nej, säger femåringen när förhörsledaren visar platsen där Kevin ska ha mördats.
– Hände inte, fortsätter pojken.
Då blandar sig pojkens styvmor Eva sig i förhöret. Pressen är stor och tålamodet börjar tryta.
Hon påminner femåringen om att denne berättat hur det gick till vid sjön dagen före, inför både henne och poliskommissarie Rolf Sandberg, och kommer med ett hot:

 

– Kommer du ihåg vad Rolf sa annars vad vi skulle göra Robin?
– Ja, säger pojken.
– Att om inte du berättar hur det var så får vi åka till polisstation.
Efter en paus återupptas förhöret. Och pojken berättar fler detaljer. Men inte den berättelse som ska få ihop två pojkars uttalanden till en "stenklar" version.
I stället skyller de båda bröderna in i det sista på varandra, när det kommer till avgörande punkter i händelseförloppet.
– Det var Christian som höll i pinnen, säger Robin om den pinne som misstänks ha använts för att ta livet av fyraåringen.
– Det var Christian, han satt på halsen, fortsätter pojken.
Robin får också frågan om inte han höll sin fot på fyraåringens hals. Men han förnekar.
– Nej, det var Christian.
Förhörsledaren frågar: Vem var det som nöp i Kevins hals?
– Christian.

I det allra sista avslutande förhöret med storebror Christian är rollerna som ombytta. Enligt SVT:s Dokument inifrån pågick förhöret med den sjuårige pojken i drygt fem timmar.
– Det var inte jag, det var Robin, säger han.
Förhörsledaren: Jaha och vad gjorde Robin då?
– Han höll foten mot halsen?
Förhörsledaren: Vad hände då?
– Då orkade inte Kevin andas.
Robin nöp honom där själv, säger storebrodern om nypen mot halsen
Vad gjorde du på Kevin då?, frågar förhörsledaren. Christian svarar mot slutet av det allra sista förhöret:
– Inget.
I den interna polisrapporten "Kevin-fallet", skriver spaningsledaren Rolf Sandberg och frilansjournalisten Nina Hjelmgren om utredningens avslut:
"Samhället fick ett svar."

Huset i Arvika där Kevin växte upp.

Foto: Niklas Hammarström