Efter snart två veckor I detta kontrastfyllda land, lagom till att det är dags att dra vidare, börjar jag äntligen att skaffa mig en liten uppfattning. Det har tagit mycket lång tid. Iran är inget enkelt land att resa I - allt är annorlunda, och kulturskillnaderna är ibland oöverkomliga. Samtidigt är det ingen tvekan om att Iran har varit det land som givit mig mest under min resa, trots brist på cyklande. I slutet av det här resbrevet vill jag dela med mig av ett av de möten som påverkat mig mest under min resa - mötet med Zarah. Här kommer en liten smakbit av Iran.

Krossade fördomar och infriade fördomar

Skall du resa till IRAN? Hemland för extremister och terrorister, ett land som inte har någonting annat än olja, en tyrann till president och kvinnor I burka. Om jag skulle skriva ner alla fördomar jag har hört om det här landet hade det tagit resten av resebrevet. För att säga det enkelt: Jag har aldrig någonsin känt mig mer trygg och mer välkommen i något annat land jag har rest i. Människor är nyfikna, gästfria och hjälpsamma - stannar jag en kort sekund och ser vilsen ut, finns det genast en man eller kvinna som med glädje tar en två kilometer extra omväg för att visa mig vägen, för att bjuda på te, för att ge mig vatten, för att visa alla sevärdheter I närheten, eller för att erbjuda ett ställe att bo på. Iranier älskar gäster. Samtidigt är det mycket krävande att resa här. Överallt blir vi stoppade och utfrågade av nyfikna män, och där kroppsspråket var en räddning I Turkiet, har det varit omöjligt att använda här - frustrationen har ibland varit mycket stor.

Den iranska befolkningen tycker inte att kärnvapen, Sharialag, tvångsäktenskap och konservatism är någonting som tillhör den persiska kulturen på 2000-talet. Nästan alla jag möter frågar mig om politik - “What does your country think of our president?” eller “What do you think about Iran?” är fullt naturliga följdfrågor efter “Where are you from?”, och Iranierna förväntar sig ett ärligt svar. I stort sett samtliga jag talat med är uppgivna och besvikna över den bild västliga medier vanligtvis ger av Iran, och är upprörda över dagens regering.

Benen får vila

Vårat visum varade bara i 15 dagar - alldeles för kort tid för att kunna cykla genom hela Iran. Vi valde att cykla första biten till Tabriz, och sista biten från Mashad till den Turkmenistanska gränsen. Jag skulle gärna ha cyklat genom hela Iran, men det får bli en annan gång. Samtidigt var vår resa genom Georgien, Armenien och första delen av Iran så fysiskt krävande att det känns skönt att låta benen vila en smula.

Smak av Sidenvägen

I Armenien fick vi vår första riktiga smakbit av Sidenvägen. En gammal karavanplats från 1100-talet var vår sovplats för ett dygn. Efter detta har vi sett många fler sådana i Iran. Den sista var ett stort fort från 1000-talet, Robat-e-Sha, ett ställe sex kilometer in på en sidoväg, långt bort från all civilisation. När vi äntligen kom fram var självklart fortet låst, men efter 30 minuters detektivarbete hittade vi en gammal man som kunde leta fram en nyckel. Det är en magisk känsla att befinna sig i dessa Karavaner, där tusentals människor har satt sina fötter många hundra år före oss. Jag föreställer mig hur mycket oväsen det måste ha varit här - handlande människor, brölande kameler, skrikande åsnor och kameler.

Om mitt möte med Zarah

Av och till möter jag människor som på ett eller annat sätt får stor betydelse för mig, människor som senare kommer att prägla mitt liv och mina val, människor som utmanar mig och sätter mina värderingar på prov. Zarah är en sådan människa.

Hon kommer emot mig med bestämda steg, i den östra korridoren av bazaaren på Imam Square i Esfahan, just i övergången där konstförsäljarna blir utbytta av iranska turistbutiker fyllda av persiska trästatyer, antika farfarsklockor och tavlor med muslimska talesätt ingraverade i silver. Hennes gångstil är bestämd och självsäker, hon ler mot mig. “How´re you doing”, kastar hon ur sig på vägen förbi. Jag studsar till, delvis för att kommentaren är ovanlig - jag har blivit så van vid “How are you, mister” - och delvis därför att orden kommer från en ung kvinna. Jag stannar upp, och svarar att allt är väl - det finns värre ställen än bazaaren på torget i Irans vackraste stad att slå ihjäl några timmar på innan bussen tar mig vidare till Teheran.

Zarah är färggrann och provokativ. Hennes svarta jeans sitter tight mot kroppen, hennes blus gör allt annat än att dölja hennes figur, och hennes rutiga sjal, i rosa, svarta och vita toner, täcker bara bakre delen av huvudet - hennes lugg är fullt synlig, och om jag anstränger mig är det inte svårt att se hennes hals. Hon är inte stor - jag undrar om hon ens väger 45 kilo. Hennes ben är inte mycket större än mina armar, hon bär tecken av en kvinna som alltid är i rörelse.

Efter de formella fraserna; jag är från Norge (av någon anledning växlar jag friskt mellan att säga att jag är från Norge eller från Sverige), visst är jag turist här och visst tycker jag om Iran, blir jag introducerad för hennes lillasyster Mohadseh, som har stått gömd bakom henne. Mohadseh är ett yrväder av energi, och förälskad i allt som är skandinaviskt. Hon talar inte mycket engelska, men de ord hon kan är smickrande - “you are a handsome man - take me to Norway”. Jag är smickrad, men tackar nej. Jag och Zarah fortsätter vår kommunikation - hon har en bekant i Norge, hon bor i Teheran och är på besök hos en släkting här i Esfahan. Hon studerar till engelsk-persisk tolk, och har ett år kvar på universitetet. Hon undrar om jag har lust att komma hem till hennes familj i Teheran. Jag tackar artigt nej - det är så man gör här - man tackar nej tre gånger innan man tackar ja, och jag hoppas att hon ska fråga igen. Vi vandrar i skuggorna längs korridoren och efter en liten stund blir jag presenterad för nästa syster, Bahar och familjens mor. De bjuder på glass från Shiraz, och inbjudningen kommer igen: "vi bor lite utanför Tehran men det vore roligt om du kommer på besök". Jag läser av situationen, inser att inbjudningen är genuin, och jag vill inte ta risken att missa detta. Jag svarar att jag är lite bortkommen i iransk kultur, men om inbjdningen är sann är jag mycket tacksam. Vi bestämmer möte två dagar senare i Teheran, och jag skyndar vidare för att hinna med bussen. Mitt hjärta bankar på vägen hem - jag känner mig uppspelt och spänd - jag har blivit inbjuden hem till en familj med bara kvinnor - i Iran. En chans jag inte kan missa.

Mer välklädd

Tidigt på morgonen två dagar senare på Engelab square, en av de stora knutpunkterna i Teheran, möts vi igen. Zarah är lika välklädd som sist, möjligtvis en smula mer konservativ. Blusen sitter lösare, och sjalen täcker mer av huvudet. Vi tar en taxi ut till Karaj, staden ett par mil utanför Teheran som jag trodde var en landsby. Den har två miljoner invånare, det vill säga att den är större än Stockholm. Det känns lite spänt att prata med henne - hon är mindre avslappnad nu, än hon var i Esfahan. Kanske är det nervositeten som skiner igenom - hon är uppenbarligen lycklig över att jag kommer på besök, men kanske känner hon sig lika bortkommen som jag. En tredje person, någon kusin, sitter också i bilen. Hon talar engelska, men håller sig tyst.
Jag prisar mig lycklig för att jag tog med mig mina sandaler. Skorna åker av utanför dörren, och sandalerna kommer väl till pass. Mamman i huset hälsar oss varmt välkomna och serverar blåbärssaft, vattenmelon och nötter. Jag sitter i en soffa och Zarah i en annan. Under vår konversation lossnar stämningen. Vi talar om våra olika kulturer, jag är nyfiken på hur hon lever som kvinna, hon är nyfiken på min familj, min hållning till Lucy, till alkohol. Jag får veta att om en man önskar att gifta sig med en kvinna, kommer han med sin familj och besöker kvinnans familj. Kvinnans föräldrar ställer frågor till mannen, om vilken slags jobb han har, hur mycket han tjänar (!), hur han ser på sin kvinna och på arbete. Mannens föräldrar ställer frågor om kvinnan kan tänka sig att vara hemmafru och om hon kan laga mat (!). Därefter tillåts paret att träffas i några veckor eller månader för att lära känna varandra bättre och sedan kan det bli giftermål.

Zarah vill inte gifta sig med en iransk man. Hon vill flytta utomlands - till Norge, Sverige - eller kanske Australien. Var som helst men inte Iran. Hon är rädd för polisen i landet, efter en hemsk histora från i fjol. Polisen stoppade henne på gatan när hon var pä väg till skolan med sin lillasyster. De anklagade henne för att uppträda omoraliskt, och ville arrestera henne. Zarah insisterade på att veta vad hon hade gjort fel, men polisen ville inte svara. Trots att hon inte hade gjort sig skyldig till ett brott större än att ha sin sjal lite för långt bak, insisterade polisen på att arrestera henne, och la handbojor runt hennes armleder. Det blev en stor folksamling, alla grannar och människor runt omkring samlades i ring, men ingen sa något. Till slut blev folksamlingen för stor, och de lät henne gå, men det har satt sina spår, jag märker det tydligt. Varje gång vi ser en polis drar hon sjalen långt över ansiktet och viker ner huvudet. Hon är rädd. Det måste ha varit en traumatisk upplevelse.

Familjen har det inte enkelt. Förr i tiden brukade de leva i ett stort hus. Deras far försörjde sig genom att sälja persiska mattor och kylskåp - en spännande kombination. Han var en man med gott hjärta och mycket pengar, och han använde pengarna till att hjälpa andra människor. När han blev sjuk och till slut dog, försvann familjelyckan. Kvinnorna tvingades att flytta till Karaj, där de nu lever, fem kvinnor i två sovrum och ett stort vardagsrum. På väggen i vardagsrummet hänger en enorm, mönstrad och mycket vacker matta, föreställande två män som dansar en antik persisk dans på en tigerfäll.

Tid ensam

Vi reser ut till shoppingcentret där Zarah jobbar, och för första gången sedan vi mötts får jag lite tid med henne ensam. Det är ovanligt att kunna gå ensam med en kvinna här. Jag bjuder henne på glass, och vi pratar om kärlek. Kärlek är en komplicerad sak här i Iran. De allra flesta har fortfarande uppfattningen om att kärlek är något som kan byggas mellan alla människor - därför är det viktigast att först hitta en riktig partner som kan bidra till familjelycka, och därefter kan kärleken byggas. Om en kvinna och en man faktiskt blir förälskade, är risken stor att någon av familjerna motsätter sig ett eventuellt äktenskap. Jag frågar Zarah om hon någonsin har varit förälskad. Det har hon. I en egyptisk man hon aldrig träffat, men som hon har haft kontakt med över internet under en lång period. Internetdejting har hittat även till Iran.

I min naivitet hade jag hoppats på att övernatta hos familjen, men det är självklart inte möjligt. Jag borde ha vetat det. Bara det faktum att jag har fått möjligheten att besöka deras hem utan andra män på plats kommer att skapa spekulationer bland grannarna. Det är inte lätt att vara kvinna i Iran.

Bussen till Masdah

Dagen efter kommer jag återigen på besök, denna gång för att säga farväl, och ta bussen till Mashad. Jag får följe av hela familjen och blir överöst med gåvor. Jag får frukt och grönsaker, mamman i familjen har lagat ett matpaket till min resa, jag får ett radband för att kunna be till Allah, av hennes äldsta syster Bahar en bok om Cyrus the great, där hon har skrivit en hälsning till mig. Redan tidigare har jag fått en Nike-ring av Mohad och en påse med sötsaker till att kasta över mig och Lucy när vi gifter oss. Att bli vinkad farväl av fyra kvinnor är inte så lätt. Alla vill de sörja för att jag har tänkt på allt och att resan skall gå bra, vilket resulterar i att jag blir ordentligt försenad, och nästan glömmer allt jag har. Mamman i familjen förklarar för mig att jag nu kan anse mig som deras nya son i familjen, och jag blir mycket rörd.

I detta Iran där fysisk kontakt mellan kvinna och man är omöjlig, skakar jag hand med alla systrarna. Mohab insisterar på att hon älskar mig och vill att jag skall ta med henne till Norge - när jag svarar att hon kommer att drömma om mig i natt rodnar hon för första gången och blir stilla. Alla andra gapskrattar. Jag håller Zarahs hand lite extra länge, som ett tecken på den vänskap jag känner för henne. Jag inser att jag kommer att sakna henne. I hennes hjärta finns bara godhet, och jag hoppas att hon kommer att kunna hitta den möjligheten hon behöver för att kunna komma bort från detta mannens imperium, att hon kan bygga sin framtid någon annanstans. Trots att Iran är ett land I snabb förändring lever hon en generation för tidigt - jag tror att det är generationen efter henne som kommer att kunna förändra detta land. Tiden kommer att visa om jag har rätt.

Ricard Salevik