Orkestern lever inte på nostalgi. Medlemmarna ligger där på sin never ending tour och vet att det växer ingen mossa på rullande stenar. Det kan vara förklaringen till att vi fortfarande kan får höra ”Ingelas sång”, ”Bara om min älskade väntar” och ”Plasts sång”.
De gamla melodierna låter allt bättre. Bandet är musikaliskt rejält uppstagat jämfört med teatertiderna. Särskilt Håkan Svenssons gitarrspel ger nya dimensioner åt de gamla melodierna. ”Kolla kolla” är ödesmättad och vitaliserad, inte alls samma uppåtkick som förr och ”Jack the Ripper” är riktigt otäck.

Livet är en fest

Och världen har inte kommit längre än att texterna fortfarande är lika aktuella som när de skrevs för 30 år sedan. Men livet kan ändå vara en fest, åtminstone en fredagskväll på Liseberg. Det ser Nationalteaterns rockorkester och den stora publiken till.