Högst upp i polishuset på Skånegatan i Göteborg huserar ett av landets största häkten.
Där befinner sig en brokig skara människor frihetsberövade. De intagna är allt från yrkeskriminella som åker in en sväng då och då till människor som hamnat där för första gången och ibland även av misstag.
Enligt lagen om behandling av häktade och anhållna ska de behandlas så att skadliga följder av frihetsberövandet motverkas.
Det är Kriminalvårdens uppdrag, men hur frihetsberövandet ser ut ligger på domstolarna och det är här något brister.
Sedan årsskiftet har det skett ett 30-tal självmordsförsök på häktet i Göteborg. I vissa fall handlar det om en och samma person som har försökt flera gånger.
Europeiska kommittén för förebyggande av tortyr och inhuman eller kränkande behandling eller straff (CPT) har varit på besök i Sverige.
De har inspekterat en rad svenska häkten och anstalter, bland annat häktet i Göteborg.
CPT är minst sagt bekymrat över att intagna där hålls isolerade under alltför långa perioder.
På häktet i Göteborg sitter interner isolerade så länge som mellan 6 och 18 månader.
Detta får förstås konsekvenser. I rapporten beskrivs en rad vanliga symtom hos dessa intagna. De får förvirrad tidsuppfattning, minnesstörningar och försämrad kommunikationsförmåga.
Vanligt förekommande är också ångestsyndrom, post-traumatisk-stress och depression. Detta ökar risken för självskadebeteende och självmordsförsök.
Att isoleringstiderna är så långa kan inte skyllas på Kriminalvården.
De får till och med beröm i CPT:s rapport för att de har förbättrat den medicinska vården avsevärt sedan besöket 2003. De rosas också för att förbättra situationen för de personer som sitter med restriktioner.
Nej, det är domstolen som avgör under vilka förhållande den intagna ska vistas på häktet och de beslutar om restriktioner.
- Som åklagare har vi uppgiften att utreda brott. Och ofta förekommer det att häktade tar kontakt med vittnen eller offer så att de drar sig ur, därför är det nödvändigt med restriktioner, säger Mats Eriksson, ställföreträdande kammarchef vid åklagarmyndigheten i Göteborg till GP.
Och visst, i ett initialskede är det i många fall fog för isolering, men inte månad efter månad eller i bland till och med år.
Det är ett fåtal utredningar som tar väldigt lång tid. Det spektakulära postrånet i Göteborg är ett exempel på en stor och omfattande utredning som tog tid. Men inte ens då är det försvarbart att förvara folk på ett inhumant sätt. Det måste finnas andra lösningar.
En person som skadats av isoleringen är inte bara en säkerhetsrisk, personen är knappast en tillgång vare sig för polisutredningen eller i en framtida rättegång. Det enda som uppnås med att bryta ner en person är att rättsäkerheten har fått sig en törn.
Det får inte glömmas bort att människorna i ett häkte bara är misstänkta för ett brott, inte dömda och att de därför ska betraktas som oskyldiga. Och vad de än är misstänkta för måste de behandlas på ett humant sätt även av domstolarna.
Det är dags för rättsväsendet att kvickna till och se över rutinerna.
Åklagarna får ompröva sina beslut oftare, advokaterna måste motverka slentrianmässiga beslut och hela rättssystemet måste samverka för att ta fram en modell som fungerar betydligt bättre än den här.
