I förra årets val fick Sverigedemokraterna tre procent av rösterna. Många förfärade sig, med rätta. Även om partiet har rensat ut de öppna rasisterna och på ett skickligt sätt förbättrat sin image är det fortfarande ett parti med rötter i nynazismen. Det finns all anledning att upprätthålla en sanitär gräns mot partier som inte har alla människors lika värde som utgångspunkt.
Men behandlingen av Sverigedemokraterna har ändå vissa drag av hyckleri, av främst två skäl:
Främlingsfientlighet och invandringskritiska tendenser tar sig allt starkare uttryck i arbetar- rörelsen.
Det sitter kommunister i Sveriges riksdag.
Trots alla brösttoner när ny demokrati kom in i riksdagen 1991 så har socialdemokraterna genomfört stora delar av Ians och Berts invandringspolitiska program. Faktum är att Sverige har en av västvärldens mest restriktiva invandringsregimer.
Enligt v-riksdagsmannen Kalle Larsson i SVT:s Uppdrag Granskning har socialdemokratin medvetet anpassat sin invandringspolitik till Sverigedemokraternas för att hålla dem utanför riksdagen.
Socialdemokratins njugga hållning i frågan har också tagit sig mer fördomsfulla uttryck. När de före detta kommunistländerna i Öst- och Central-europa skulle gå med i EU varnade Göran Persson för social turism.
Horder av polacker och balter skulle komma hit och profitera på våra bidragssystem.
Vid bygget i Vaxholm stod fackpampar och skrek ”go home” till lettiska byggjobbare.
LO-utredaren Ingemar Göransson liknade i direktsänd tv arbetare från andra länder vid sopor som alltid kommer tillbaka hur mycket man än slänger ut dem, och Byggnads presschef menade att det inte kan finnas någon solidaritet med människor som har konstiga namn och som åker hem på helgerna. Arbetarrörelsen har således, genom att flytta på gränserna för vad som är acceptabelt, lagt grunden för Sverigedemokraternas framgångar.
En annan relevant fråga är vilka motiv för begränsad invandring som kan anses legitima.
Jag har svårt att förstå varför socialdemokraternas förklaring till sin restriktiva hållning, det vill säga LO:s maktmonopol och möjligen en pressad välfärdsstat, skulle vara ett mer respektabelt motiv än Sverigedemokraternas tanke om att en etniskt homogen stat fungerar bättre.
Båda motiven utgår ifrån en skillnad mellan svenskar och människor från andra länder.
Sedan får vi inte glömma bort vänsterpartiet, som har ett antal diktaturkramande riksdagsledamöter som kallar sig kommunister. På vilket sätt skulle det vara mindre legitimt att vara invandringskritisk nationalist än att vara kommunist? Varför är den enes fördomsfullhet värre än den andres nonchalans för människoliv?
Varför är hudfärg ett sämre kriterium för kollektiv uppdelning av människor än klass? Varför inte upprätta en sanitär gräns mot ohlygarkerna?
Fredrik Segerfeldt
Fredrik Segerfeldt är programansvarig på tankesmedjan Timbro.
