- Jag trodde att vi hade kommit längre, säger Birgitta Adolfsson (FP) som sitter i styrelsen för NU-sjukvården i Bohuslän.
Patienter och medborgare vet desto mer om långa köer och platsbrist på storakuten vid Norra Älvsborgs länssjukhus (Näl) i Trollhättan.
Sedan åtminstone två år tillbaka har medierna rapporterat om omorganisation, underbemanning, personalprotester och Lex Maria- anmälningar om misstänkta felbehandlingar.

Birgitta Adolfsson, som intervjuas av tidningen Ttela, har uppenbarligen inte tagit in hur katastrofalt läget på Näl är, trots att hon i samma artikel säger att man diskuterar akuten i styrelsen varje vecka.
Tydligen brister kommunikationen mellan styrelsen och verksamheten. Samtidigt kan man tycka att Adolfsson hade kunnat skapa sig en rätt ärlig bild av läget, bara genom att läsa tidningen.

I veckan som gick kom en påminnelse.
En dryg månad efter Socialstyrelsens beslut om granskning av avdelningen, får styrelsen och de högsta politikerna i sjukvårdsutskottet ett brev från en majoritet av de anställda.
Budskapet: situationen på sjukhusaktuen är ohållbar. Anmälningar om felbehandling avlöser varann, patientsäkerheten äventyras ideligen och personalen bränner ut sig i de trånga lokalerna.
Oavsett hur regionstyrelsen kommer att se ut - den senaste mandatperioden har den bestått av en allians mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern - så måste något drastiskt göras åt röran på Näl.
Målet att bli Sveriges bästa akutmottagning 2011 är just nu oändligt långt borta, och det kommer inte närmare så länge beslutsfattare inte satsar och lyssnar på personalen, på riktigt.

Det räcker inte att som regionrådet Jonas Andersson (FP) och informatören Vivian Komstadius klamra sig fast vid så kallade ledtider och komma fram till att man har det "riksgenomsnittligt jobbigt" på Näl.
Att som Jonas Andersson antyda Näl-akuten skulle vara en normal svensk sjukhusmiljö blir indirekt att underkänna personalens omdöme.
Och skulle det vara så att läget på Näl egentligen är standard och personalen bara gnällspikar, så har svensk sjukvård större problem än någon kunnat föreställa sig.
Om personalen trots förbättrad statistik bara skriker att arbetsläget är katastrofalt, så måste man tillsätta någon form av katastrofkommission. Något är i grunden fel om folk på golvet upplever att de jobbar i en vardaglig krigszon samtidigt som ledning och politiker ser förbättringar på papperet.

Visst är det korrekt att patientsäkerheten i första hand är en fråga för chefsläkaren, som Jonas Andersson påpekar i Ttela. Men det betyder inte att man som politiker ska hålla sig på sin kant.
Andersson verkar faktiskt inse det, och säger sig vara beredd att "träffa det här gänget". Det är bra, och det är just kommunikation mellan fotfolket och berörda politiker som behövs.
Akuten på Näl är en skriande angelägenhet för regionpolitikerna och framför allt ett ofrånkomligt problem som styrelsen för sjukhuset måste erkänna och ta tag i, en gång för alla.