Allt fler politiska vildar dyker upp i Sveriges kommunala och regionala församlingar. Det konstaterades i en rapport från tidningen Dagens Samhälle nyligen.
I Västsverige har vi flera färska exempel.
Härrydapolitikern Leif Persson hoppade nyligen av Folkpartiet för att alliera sig med lokala Kommunpartiet, och indirekt med Sverigedemokraterna.
Persson, som varit gruppledare, hade inför valet petats till sjunde plats på valsedlarna av Folkpartiets valberedning. Men han lyckades ändå klättra upp till förstaplatsen, med hjälp av ett större antal personkryss från Hindås.
Därmed ansåg han sig ha rätt till en plats i kommunstyrelsen, men den lokala partiledningen säger nej med den märkliga motiveringen att Persson "inte representerar hela kommunen" eftersom han fått flest röster i Hindås.
Därför lämnade Leif Persson Folkpartiet, och tänker i egenskap av "oberoende socialliberal" vilde stödja Kommunpartiet.
I utbyte får han en plats i kommunstyrelsen, och KP får en plats i revisionsnämnden, eftersom man samtidigt samarbetar med Sverigedemokraterna.
Ett annat iögonfallande exempel är Carl Ek i Göteborg. I våras hoppade han av Vägvalet, men kom ändå in i kommunfullmäktige som deras andranamn.
Röriga Vägvalet hade lyckats missa att trycka nya valsedlar, och eftersom Ek inte är den som är den så ockuperade han ett av partiets fem färska mandat.
Nu står han formellt som partilös, fastän han (och två andra avhoppare) efter inre stridigheter i partiet i praktiken blivit sjukvårdspartister - ett helt annat parti som Vägvalets väljare inte kunde ana att de la sin röst på.
Vad de än säger så är det tydligt att vildeskapet inte bara har handlat om ideologi för dessa båda herrar. Givetvis handlar det om att vilja hämnas och bita sig kvar vid makten också.
Hade det bara rört sig om att följa sitt politiska hjärta så hade de rimligen kunnat hoppa av och engagera sig politiskt på annat håll.
För Persson hade det definitivt varit en realistisk möjlighet, med tanke på att han uppfattats som en handlingskraftig politiker i kommunen.
Det må vara hänt att politiker vill intrigera gentemot gamla kollegor, men problemet är att valet att bli frifräsare obönhörligen drabbar väljarna.
Medborgarna får inte politisk valuta för sina röster när folk som utgett sig för att höra till ett visst parti plötsligt byter fil eller till och med kör ner i diket.
I Sverige har vi trots personvalsmöjligheten ett system som i grunden går ut på att vi röstar på parti. När de folkvalda väl fått sina mandat är huvudregeln att de följer partilinjen. Det är vad väljarna förväntar sig.
Röstar folk på Folkpartiet i Härryda så har de sannolikt inte tänkt sig att indirekt hjälpa Sverigedemokraterna på traven.
Det är en sak att vid något enstaka tillfälle rösta efter eget huvud, en annan att direkt hoppa av till en illojal vildeposition. Att det ens är möjligt måste diskuteras och ifrågasättas - med eftertryck.
