I dag avslutas Göteborgs HBT-festival med den första prideparaden i stans historia. Festivalen som fyller fyra år, är ett av flera tecken på att Göteborg på allvar håller på att göra sig av med epitetet "bögknackar-stad". Ändå återstår en hel del.
Det finns ett skäl till att ett av seminarierna i festivalprogrammet heter "Hur kan vi göra Göteborg till en HBT-vänligare stad". Samma fråga diskuterades i Radio Göteborg häromdagen. På plats var Kaj Heino som är lokal ordförande för RFSL.
Hankonstateradeatt HBT- vänligheten varierar väldigt, och transkillen Robin Backman gav stan det klena betyget fyra av tio. Deras inifrånperspektivväger tungt.
Det är avgörande att våra lokalpolitiker verkligen ser HBT-rörelsens representanter som experter, och agerar därefter. Kommunalrådet Anna Johansson (S), som deltog i radiodebatten, gör bara delvis det.
Kommunen har valt en bred men ineffektiv modell, som Johans-son klamrade sig fast vid.
Kommunen ska ha beröm för att man givit kommunalrådet Dario Espiga (S) så kallat rotelansvar för HBT-frågor. Men uppdraget har framför allt ett formellt värde.
I praktiken sköts HBT-arbetet av mångfalds- och jämlikhetsenheten, där man har hand om alla sorters minoritetsfrågor. Problemet är att kompetensen där är för låg.
Visst har det hänt en del under 2000-talet. Anställda inom kommunen har utbildats, man försöker komma ifrån det heteronormativa språket i olika sammanhang och inte minst har festivalen etablerat sig med kommunens hjälp.
Men det saknas specialkunskaper bland tjänstemännen på enheten, som därmed tappar effektivitet.
Man kan till exempel fråga sig om prio ett ska vara att sitta och göra kommunala styr-dokument köns-neutrala. Visst finns ett symbol-värde i det, men Göteborg behöver främst öka kompetensen och komma i gång medvettigt fotarbete.
Vidare saknas en budget för enbart dessa frågor. Det finns alltså ingen garanti för att man satsar maximalt på HBT-områdetdå allt som berör mångfald bakas ihop.
Enligt Kaj Heino bidrar detta till att olika minoriteter anonymiseras. Det gynnas ingen av.
Heino förespråkar i stället en bevisat effektiv modell från brittiska Manchester. Därärtvå högt uppsatta politiker, som kommer från gaysamhället, ytterst ansvariga för och jobbar praktiskt med HBT-frågor.
I veckan har de besökt Göteborg, träffat lokalpolitiker och hållit ett seminarium. Deras arbete är kort uttryckt det stora skälet till att Manchesters stad har lyckas skapa förändring på samhällsdjupet.
Hur kan Göteborg låta bli att ta efter, i en omfattning som passar oss?
Att man särskiljer HBT från till exempel funktionshindrade behöver inte betyda att man bygger murar - varken mellande två minoriteterna eller mot majoritetssamhället.