Internationella adoptioner handlar inte om att importera barn. Adoption är komplexa processer, och barn är inga varor.
Det är omdömeslöst att som västsvenska regionpolitikern Gunilla Gomér (KD) lansera inhemska adoptioner som standardiserat alternativ till abort. Och dessutom presentera idén som om den var ny.
Nationella adoptioner är i princip möjliga redan i dag. Det finns inga regler som hindrar föräldrar från att adoptera bort sina barn om de inte klarar av att ta hand om dem. Redan under graviditeten kan man vända sig till både mödravård och socialtjänst. Att samhällets fokus inte är adoption är en annan diskussion.
Ett eventuellt steg mot en adoptionsprocess ska inte tas av någon annan än den som är gravid.
Gunilla Gomér vill jobba förebyggande för att få ner antalet aborter. Jättebra. Men varför gå till väga på detta märkliga vis? Varför inte rikta in sig på att få ungdomar och vuxna att agera på ett mycket tidigare stadium? Varför inte samarbeta proaktivt med RFSU i stället för att distansera sig?
Gomérs kampanj handlar ytterst om att inskränka kvinnor kroppsliga bestämmanderätt. Den innebär en åtstramning åt den fria aborträtten.
Nej, adoptionskampanjen är inte förenlig med Kristdemokraternas officiella linje. Det poängterade både Göran Hägglund och kommunalrådet David Lega i GP i går.
Men de moderna krafterna i partiet befinner sig än en gång i konflikt med den konservativa flygel som Gomér och Annelie Enochson, också från Västsverige, representerar. Inför öppen ridå, alltså.
Det är inte direkt vad KD behöver just nu. Sedan valet i höstas har man legat precis på eller under fyra procentspärren. De nio procent man hade när alliansen bildades är ett minne blott.
Javisst, de ultrakonservativa kd-rösterna är populära internt. Både Gomér och Enochson är riktiga personkryssdrottningar.
Men en högst relevant fråga är hur många potentiella väljare som skräms bort av dem. Det får vi inte veta så länge de tillåts härja runt.
KD måste, som valanalysgruppen signalerat, sluta med pappslöjden. Man har haft ett halvår på sig att samla kraft - partiledningen har rest runt, den har rådslagit och remitterat. Det duger bara inte att tiden ska behöva gå åt till jippobetonade gräl, åtminstone inte om man vill växa som parti.
Det som behövs är en enande kraft, och lite mod.
Göran Hägglund och KD måste en gång för alla bestämma sig för om man ska vara ett samtida etikfokuserat parti eller snöa in och bli teparty-haverister.
Hägglund och andra liberala kd:are kan mycket väl fortsätta att vara mjuka gentemot de reaktionära jepparna. Men då kommer partiet att ligga kvar på fyra procentnivån och gnabbas internt.
Utan den kraft som behövs för att fylla alla gamla och nya slogans med verkligt innehåll.
