Norska, svenska och bohuslänska flaggor på halv stång längs vägen mellan Bovallstrand och Lysekil. Närheten till Norge är i alla bemärkelser påtaglig här, och empatin efter illdåden 22 juli om möjligt starkare än någon annanstans. Naturen kring de bohuslänska fjordarna är lika grönskande och fridfulla som trakterna vid Utöya. Kort sagt kunde det ha varit här. Och det är här.

Trots de skakande vittnesmålen och de makabra tv-bilderna går det knappt att ta in det som skett. Att barn och unga vuxna har blivit slaktade på det mest utstuderade sätt, bara ett par timmar härifrån. Det kunde ha varit våra barn. Och det är våra barn.
"För den som ensam vill orsaka mesta möjliga skada på ett samhälle var detta väl optimalt diaboliskt: slå först mot regeringen, sedan barnen" . Så skrev rättsvetaren Mårten Schultz på Twitter i går. Just så är det - och det är inte den skyhöga dödssiffran, utan framförallt det faktum att just barn valdes till offer som gör massakern på Utöya till det värsta terrordåd som begåtts i Europa sedan andra världskriget.

Vi älskar våra barn, och släpper dem därför fria. Någonstans innebär det alltid att vi tar en risk, men det är omöjligt att skydda sitt barn mot allt ont.
Och det händer att barn dör, men att vi i alla fall kan trösta varandra med att det gick fort. Att barnet inte hann känna något. Med de unga människorna på Utöya går inte det. Deras familjer måste leva med att barnen dog jagade som djur, med massiv dödsångest. På grund av en förråad människa som förvandlat sitt personliga haveri och sina mindervärdeskomplex till en paranoid och självförhärligande hämndaktion på det demokratiska samhället, och som i sin verklighetsfrånvända värld utsett unga socialdemokrater till förhatliga "Stoltenberg Jugend".

Den misstänkte påminner om Oklahomabombaren, och tycks följa mönstret för massmördare av typen som gjort sig skyldiga till så kallade skolskjutningar. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson slog fast i Sveriges radio i går att det handlar om grandiosa personer som upplever sig avvisade och kränkta av någon samhällsinstitution, och som har ett behov av att få hämnas och därmed bekräftas.
Expos Daniel Poohl konstaterade i NRK i går att den politiska radikalisering som den ultrakristne gärningsmannen av allt att döma genomgått fått näring ur den högerextrema hatkultur som odlas på nätet. Under kvällen och natten har den bilden stärkts. I samband med attentaten har han försökt skapa en myt om sig själv genom bland annat en film och ett "manifest".

Men. Norge reser sig i detta nu, med väldig kraft. Det är som skottskadade Adrian, 21, sa i NRK i går: "Man sluter sig nu samman, det är inte var och en för sig. Det är alla för alla".
Norska, svenska och bohuslänska flaggor på halv stång längs vägen mellan Bovallstrand och Lysekil. Närheten till Norge är i alla bemärkelser påtaglig här, och empatin efter illdåden 22 juli om möjligt starkare än någon annanstans. Naturen kring de bohuslänska fjordarna är lika grönskande och fridfulla som trakterna vid Utöya. Kort sagt kunde det ha varit här. Och det är här.

Trots de skakande vittnesmålen och de makabra tv-bilderna går det knappt att ta in det som skett. Att barn och unga vuxna har blivit slaktade på det mest utstuderade sätt, bara ett par timmar härifrån. Det kunde ha varit våra barn. Och det är våra barn.
"För den som ensam vill orsaka mesta möjliga skada på ett samhälle var detta väl optimalt diaboliskt: slå först mot regeringen, sedan barnen". Så skrev rättsvetaren Mårten Schultz på Twitter i går. Just så är det - och det är inte den skyhöga dödssiffran, utan framförallt det faktum att just barn valdes till offer som gör massakern på Utöya till det värsta terrordåd som begåtts i Europa sedan andra världskriget.

Vi älskar våra barn, och släpper dem därför fria. Någonstans innebär det alltid att vi tar en risk, men det är omöjligt att skydda sitt barn mot allt ont.
Och det händer att barn dör, men att vi i alla fall kan trösta varandra med att det gick fort. Att barnet inte hann känna något. Med de unga människorna på Utöya går inte det. Deras familjer måste leva med att barnen dog jagade som djur, med massiv dödsångest. På grund av en förråad människa som förvandlat sitt personliga haveri och sina mindervärdeskomplex till en paranoid och självförhärligande hämndaktion på det demokratiska samhället, och som i sin verklighetsfrånvända värld utsett unga socialdemokrater till förhatliga "Stoltenberg Jugend".

Den misstänkte påminner om Oklahomabombaren, och tycks följa mönstret för massmördare av typen som gjort sig skyldiga till så kallade skolskjutningar. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson slog fast i Sveriges radio i går att det handlar om grandiosa personer som upplever sig avvisade och kränkta av någon samhällsinstitution, och som har ett behov av att få hämnas och därmed bekräftas.
Expos Daniel Poohl konstaterade i NRK i går att den politiska radikalisering som den ultrakristne gärningsmannen av allt att döma genomgått fått näring ur den högerextrema hatkultur som odlas på nätet.

Under kvällen och natten har den bilden stärkts. I samband med attentaten har han försökt skapa en myt om sig själv genom bland annat en film och ett "manifest".
Men. Norge reser sig i detta nu, med väldig kraft. Det är som skottskadade Adrian, 21, sa i NRK i går: "Man sluter sig nu samman, det är inte var och en för sig. Det är alla för alla".