Sällan har en förlust varit så välförtjänt som den som lär drabba Mats Odell på Kristdemokraternas extra riksting i eftermiddag. Hans kandidatur har varit en fars.
Hans främsta invändning mot Göran Hägglunds ledarskap har handlat om bristen på politisk tydlighet. Ändå har han själv inte lämnat konkreta besked i en enda sakfråga. Hans kampanj har överhuvudtaget inte handlat om politik. Mats Odell har såvitt någon vet bara en åsikt som skiljer sig från Hägglunds, och den handlar om vem som ska vara partiledare. Sällan har maktspelet och ränksmideriet framstått så naket.
Det har funnits sakpolitiska motiv för Odells kampanj, men de har inte varit hans egna utan tillhört den oheliga allians av missnöjda kristdemokrater som valt honom till galjonsfigur.
Mest framträdande har den falang av kristna fundamentalister varit, som företräds av personer som Annelie Enochson från Göteborg, kanske mest känd för sin polemik mot löspenisar, och Tuve Skånberg, som kritiserat evolutionsteorins dominans i skolan.
På sluttampen har Odell blivit alltmer desperat. När han i gårdagens P1 Morgon krävdes på politiska besked tog han till det billigaste tricket i instruktionsboken: han försökte slå mynt av människors rädsla, med påståendet att "unga kvinnor våldtas på löpande band".
Så skulle man kunna beskriva situationen i östra Kongo, där massvåldtäkter används som vapen i inbördeskriget. Man räknar med att 48 kvinnor våldtas i timmen. Sexuellt våld är givetvis ett stort samhälls- problem även i Sverige, men att påstå att unga svenska kvinnor våldtas i industriell skala är en grotesk, rent SD-doftande överdrift.
Mats Odell hade som vanligt inga konkreta förslag i inslaget, vare sig när det gäller våldtäkter eller något annat.
Riktigt tydlig var han bara på en punkt: det vore hemskt, förklarade han, om han "rensades ut" efter en eventuell förlust mot Göran Hägglund. Men att träda åt sidan efter en förlust har inget att göra med utrensning. Det handlar om att visa heder och att ta ansvar.
En politiker med tillstymmelse till ryggrad sitter inte kvar i en partiledning han har förklarat krig mot efter förlust.
Göran Hägglund leder ett parti som skvalpar kring tre procent i opinionsmätningarna. Han har förstås gjort misstag - men att hålla den högerkristna falangen kort har inte varit ett av dem. Problemet är snarare att dessa fortfarande tar sig så mycket utrymme. Ett parti som förknippas med kristen fundamentalism kommer aldrig göra framgångsrika val i Sverige.
KD:s problem är att de inte driver några angelägna frågor. Vårdnadsbidraget, partiets parad- och hjärtefråga, entusiasmerar ungefär lika många som i dag sympatiserar med KD.
Göran Hägglund förtjänar inte fortsatt förtroende i kraft av sin gärning, utan på grund av att Mats Odell knappast skulle göra någonting bättre.
