Prästen nekade initialt till anklagelserna, men erkände i veckan efter att ytterligare fakta tillkommit som styrkt uppgifterna om hans skuld.
Alexander Radler var inte en agent bland andra. Hans akt i Stasis arkiv visar att han tillhörde elitskiktet av agenter i det forna DDR, och att han under sitt kvartssekel i Stasis tjänst bland annat rapporterade till sin arbetsgivare om Svenska kyrkan.
Stasis övergrepp mot medborgarna var råa och hänsynslösa. Oppositionella internerades och torterades. Agenter angav släkt och vänner. Barn i familjer som befanns skyldiga till ringa förseelser förvägrades studera på universitet.
Svenska regeringen har vid flera tillfällen avvisat propåer om att öppna Säpos arkiv med uppgifter om Stasis misstänkta svenska medarbetare. Men avslöjandet om Alexander Radlers verksamhet i Sverige kommer sannolikt ge ytterligare bränsle till diskussionen.
Sedan lång tid tillbaka pågår ett intensivt arbete med att dokumentera brott begångna av totalitära regimer världen över. Det är av yttersta vikt att också Sverige deltar fullt ut i arbetet.
I paragraf 6 i Europaparlamentets resolution om Europas samvete och totalitära ideologier står följande att läsa angående just tillgången till arkiv:
"Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna."
Professor Birgitta Almgren har i två böcker förtjänstfullt redogjort för DDR:s arbete mot Sverige under kalla kriget. Hennes redogörelse visar att Stasi lyckades infiltrera vitala delar av den svenska samhällskroppen. Medarbetare fanns bland annat bland journalister, forskare, jurister, lärare och präster.
Alexander Radlers illgärningar lägger ännu en bit till pusslet, och visar återigen att historien om övergreppen i Central- och Östeuropa är också vår historia.
Det är hög tid att regeringen bidrar till ökad öppenhet i fråga om svenska medborgares förehavanden under kalla kriget. Det ligger i såväl allmänhetens intresse, som i de utpekades - som så länge arkiven hålls stängda förvägras möjligheten att försvara sig mot eventuellt falska anklagelser.
Nyckeln till vår gemensamma historia är transparens och öppenhet, inte slutenhet och stängda dörrar.
Öppna arkiven!