Göteborgs politiker borde ha annat att klaga på än små självklarheter. Ändå hemfaller de ibland, som så här:
Förra skolåret klarade knappt 90 procent av eleverna skolmatten, räknat på Göteborgs samtliga niondeklassare. Eftersom målet är hundra, så är resultatet underkänt. I olika internationella jämförelser har svenska elever dessutom halkat efter i decennier.
Klara siffror kan ingen förneka.
Mattelyftet kallas regeringens försök att lyfta kun skaperna. Från nästa höst ska grundskolan få fler timmar i matematik och lärarna ska successivt få vidareutbildning på statens bekostnad
Lärarna själva har applåderat.
Men först ska bland andra Göteborgs kommun tycka till om förslaget - en normal procedur. Till dagens sammanträde med kommunstyrelsen har tjänstemännen därför skrivit ett svar, som går ut på att regeringens planer i huvudsak är bra. Men de varnar också för att fler mattetimmar inte automatiskt betyder att eleverna kommer att lära sig räkna bättre.
"Den analysen delar vi inte", skriver de borgerliga Göteborgspartierna i en egen inlaga som skickats ut inför mötet. Och slår en tankevurpa i ivern att försvara "sin" regering.
För redan på nästa rad skriver FP, M och KD sanningen som de flesta - även regeringen - håller med om. Nämligen att Göteborg och andra kommuner samtidigt måste se till att alla lärare, som behöver, måste få gå kurser och öka sin kompetens.
Avsikten är ju inte att eleverna ska använda extra timmarna för att sitta själva och räkna i matteboken, utan få mera lärarledd undervisning.
Men målen kommer att bli svåra att nå redan till nästa år - och illa ser det även ut framöver.
Partierna borde i stället bråka om lärartäthet och klasstorlek, om att alla lärare som behöver vidareutbildning inte hinner få det redan 2013 (40 procent av alla svenska mattelärare är obehöriga) - därför att regeringens goda reform sjösätts väl snabbt.
Men största hotet är en tilltagande lärarbrist. Enligt arbetsmarknadsprognosen kommer Västra Götaland, och speciellt Göteborg, att få stor brist på lärare under kommande tio år. Då räddar inget mattelyft.
Skolans kroniska sjukdom är att läraryrket lockar för få, lönerna är för låga - och de flesta intresserade ungdomar väljer något annat yrke.
Det borde politikerna först ta tag i, liksom att se över kommunaliseringen. De kan förutsättningslöst granska om friskolor och vinstuttag har haft någon negativ påverkan. De bör ägna mer tid åt att kunskaps- klyftorna generellt ökar mellan "bra" och "dåliga" skolor.
Alliansregeringen har seriöst försökt förbättra skolan, med nya läroplaner, ny lärarutbildning och ska utreda att minska lärarnas pappersarbete. Men effekterna kommer först om några år och mest i detaljer. Grund problemen kvarstår, med ojämlik undervisning och lärarbrist. Det behöver och kan ingen försvara.
