Tjejer som pluggar på praktiska program får inte jobb efter gymnasiet, fast arbetsmarknaden är god. För att de är tjejer!
Det framgår av en ny granskning i Göteborgs Fria Tidning som publicerades i veckan. Tidningen har bland annat talat med lärare på de aktuella utbildningarna och med jämställdhetskonsulten Emmanuelle Sylvain. Hon är leder ett jämställdhetsprojekt inom industrin och har skrivit boken Kvinnor män och maskiner, på uppdrag av kvinnonätverket Winnet Västra Götaland. Sylvain har granskat annonser, rekryteringsunderlag och wallraffat som arbetssökande.
Hon vittnar om villkor och attityder som är lika mossiga som förvånande, åtminstone för den som fått för sig att Sverige lever upp till epitetet världens mest jämställda land.
Det är fortfarande ont om kvinnliga fordonsmekaniker och byggjobbare. Ett skäl har varit att få tjejer söker sig till klassiska hantverkarutbildningar på gymnasiet. Men utvecklingen är ändå positiv, allt fler tjejer vågar(!) söka el- bygg- och fordon. 1998/99 var fyra procent av de sökande flickor, 2011/2012 hade de ökat till 13 procent. Tjejer uppmuntras att vara med och klarar sig utmärkt i skolan. Problemen infinner sig när de ska söka jobb.
Många arbetsgivare väljer bort "fel kön". Bara 49 procent av de kvinnliga studenterna på fordon 2007 hade fast jobb inom tre år, skriver tidningen. Bland pojkarna var siffran 65 procent. Ungefär samma resultat gäller industri- el och byggprogrammen.
På utbildningsnivå finns uppenbarligen både förståelse för att könssegregering på arbetsmarknaden är ett problem, och ambitioner att förändra även om man fortfarande inte lever som man lär.
I reklamen för yrkesutbildningar dominerar män på bilderna, och texterna formulerar sig om kvinnliga studenter som ett slags undantag. På arbetsplatserna tycks medvetenheten långt borta, och vardagen förödande könssegregerad. En försvinnande liten del är kvinnor inom både bygg- och fordonsbranschen, undantaget dem som har administrativa tjänster.
De här arbetsplatserna är kort sagt är en sista utpost för ogenerad machokultur, som mer eller mindre öppet rensar bort kvinnor.
Emmanuelle Sylvain konstaterar att kvinnorna motarbetas genom formuleringar i reklam, jobbannonser och i intervjusituationer. Hon har till exempel avfärdats som sökande med att jobbet är för tungt, fast man uppenbarligen använder maskiner i stället för muskelkraft.
Jämförelsen med kvinnodominerande branscher är intressant, men stärker snarare än balanserar tesen att obalansen ytterst handlar om makt.
Inom vård omsorg och utbildning, där kvinnor utgör större delen av det lågavlönade fotfolket, har män visat sig ha lättare att nå chefsbefattningar än kvinnor har inom den relativt välavlönade verkstads- och byggbranschen. Här dominerar män både numerärt och vad gäller maktinnehav.
Det lär bli svårt att bryta upp en sådan struktur, men det är nödvändigt. I teorin lär berörda arbetsgivare hålla med. Men de måste anta tydliga jämställdhetsstrategier och snabbt börja jobba målmedvetet med dem.
