Pengarna till behövande människor är snart slut för i år. Det nedslående beskedet gav diakonen Barbro Simonsdotter i Borås i en intervju med P4-stationen Radio Sjuhärad i veckan. Antalet hjälpsökande bara ökar och ökar, samtidigt som kyrkans fonder har försvagats dramatiskt.
Situationen i Borås är symptomatisk. Lokalradion har kartlagt läget i sitt bevakningsområde, och bekräftar bara bilden som svenska diakoner och präster förmedlat i flera år. Allt fler människor tvingas vädja till kyrkan då välfärdsapparaten sluter sig.
Kyrkoherde Jörgen Rölgårdh i Fristad talar om allt glesare maskor i våra offentliga trygghetssystem. Per Eckerdahl, biskop i Göteborg, bekräftar i ett annat radioprogram - Människor och tro - att kyrkan kommit att ta ett allt större samhällsansvar i och med regeringens förändringar av välfärdssystemen. Och han efter-lyser rättelser och ett fungerande system. Det nuvarande håller inte.
Den dystra utvecklingen kan till del härledas till 2008 när framför allt vill-koren för sjukpenning och sjukersättning förändrades dramatiskt och snabbt. Ett par år senare hade begrepp som utförsäkrad gått från fackuttryck till något alla hört talas om och många fasar för.
Provocerande exempel på hur nybildade systemfel drabbar individer har sedan uppmärksamhets i medierna. GT:s ledarsida tog särskilt upp det tragiska fallet med den cancersjuka kvinnan i Bohuslän som förväntades jobba fast hon var döende. Senare har man försökt rätta till skrivningar där svårt sjuka råkar illa ut, men helheten är fortfarande inte fungerande.
Det är egentligen inte kyrkans sak att agera socialtjänst, åtminstone inte på lång sikt. En hörnsten i kyrkan är självklart att hjälpa utsatta människor, men i många av de nya fallen handlar det om personer som rimligen eller lagligen borde ha fått bidrag eller ersättning av samhället.
Att kyrkan räddar dem med sina matkuponger är tacksamt för individerna, men förfelat i stort. Man sätter inte plåster på magont.
Indirekt erkänner regeringen att systemomläggningen var bristfällig. Politikerna har tillsatt en utredning som förväntas bli klar om ett år. Just nu råder med andra ord stiltje, men kyrkan har på flera håll gjort klart att den förväntar sig ett människovärdigt och hållbart system. Något alternativ finns inte.
Kyrkan ska inte vara socialtjänst, och socialtjänsten måste i sin tur ha en chans att göra sitt jobb.
I Göteborg har detta blivit allt svårare. Chefer och handläggare kämpar med krympande budget och galopperande omsättning på personal. För några veckor fylldes hela Gustaf Adolfs torg av socialarbetare i en manifestation till protest mot de omöjliga arbetsvillkoren på många håll i Göteborgs kommun.
Trygghetssystemens problem återfinns alltså på flera plan, och det finns inte heller någon universallösning. Kyrkan har en viktig roll, som hjälpande kraft men framför allt som språkrör för utsatta människor. Kyrkans folk ser vardagen och beskriver felet. Andra får hitta ett värdigt alternativ.
