Göteborgs stad försöker kämpa för att en synskadad, rörelsehindrad kvinna ska få sin kommunala ledsagarservice nedskuren från 60 timmar - som hon beviljats under detta år - till 47 timmar per månad.
Ärendet ligger nu hos kammarrätten, sedan kommunen redan förlorat och kvinnan vunnit i lägre instansen förvaltningsrätten.
Tvisten kan i och för sig tyckas konstig för oss utomstående, som inte är helt insatta i strikt juridik eller alla personliga och medicinska detaljer.
Men det finns ett ännu märkligare inslag i det här sorgliga fallet.
Kloka domare må nu fortsätta tolka om kvinnan är tillräckligt handikappad för att uppfylla lagens villkor, och om det därför finns stöd för utökat bistånd i lagens mening.
I stället är det ett par av kommunens skäl som måste diskuteras.
Bör en kommunal myndighet (i detta fall funktionshinderenheten) alls få skriva så här? Citatet är hämtat direkt ur överklagandet:
"Det kan inte anses vara styrkt att XX är isolerad i den bemärkelse som avses i lagtexten. Hon har dotter med familj i Göteborg som hon har kontakt med och kan inte anses sakna nätverk. Bland annat har hon uppgivit att hon har en väninna i närheten som hjälper henne med tvätten."
Vi har uteslutit kvinnans namn från citatet, eftersom detta är ett principiellt fall som säkert drabbar många fler. Även anhöriga.
Kommunen hänvisar i praktiken till en moralisk skyldighet för släkt och vänner att ta hand om anhöriga och grannar.
Finns den? Absolut. Men den tillhör privatsfären. Vi är säkert många som går med onda samveten för att vi inte hinner eller orkar besöka och hjälpa släktingar och grannar så mycket som vi skulle vilja.
Många andra (oftast äldre kvinnor) arbetar i praktiken heltid hemma med att vårda en sjuk eller åldrig anhörig. Oftast en kär uppgift, men som också kan bli alltför tung och övermäktig. Och när de till slut tvingas be samhället om hjälp finns den inte alltid till hands.
Anhörigvård fungerade i gamla bondesamhället där släkt och vänner bodde tätt inpå varandra. Den gör det inte alltid i dag. Därför stiftades till exempel lagen om rätt till ledsagning. Ansvaret för att ställa upp med nödvändig personal lades på kommunerna.
Vi tar exemplet med kvinnan från början. Hon är helt blind och har dessutom svårt att röra sig. Hon behöver hjälp för att klara alla sina vardagssysslor som att handla mat, gå på banken eller köpa kläder - men också för att kunna delta i vanliga sociala aktiviteter som att besöka biblioteket eller vänner.
Om kvinnan sedan ska ha den servicen i 15 eller bara 11 timmar per vecka må bli en formell fråga för lagens rättvisa, läkarnas bedömning av hennes hälsotillstånd och kommunens ovilja att betala ut pengar "i onödan".
Isolerad och ensam riskerar hon ändå att få sitta dygnets övriga timmar. Men det ska inte vara kommunens uppgift att smita undan sin lilla del, och ge anhöriga och grannar ännu mera ont samvete.
