Vänersborg hyllas som mönsterkommunen, som har lyckats halvera elevernas skolk på högstadiet och i gymnasiet.
Åtgärderna är så enkla att man kunde tro att varenda lärare, rektor eller skolpolitiker borde ha räknat ut de själva. Överallt i landet.
Klassläraren kontaktar föräldrarna direkt som en elev inte dyker upp på lektionen.
Upprepas frånvaron kallar skolan till möte mellan föräldrar, elev och lärare.
Fortsätter skolket ändå kopplas elevhälsan in.
Och till sist får lärarlaget ihop med skolkaren själv ta fram ett program - för att positivt bekämpa orsakerna till skolket.
Det är långt ifrån utbildningsminister Jan Björklunds idé att skolk ska in i betyget så att syndare får skämmas. Som om en elev som mår för illa för att orka gå dit skulle bry sig om en betygsprick.
- Jag hoppas fler kommuner kan ta lärdom, för det behövs verkligen, sa Åsa Ernestam från Sveriges kommuner och landsting när hon var i Vänersborg och tog del av förbättringen.

Tyvärr låter det för enkelt för att kunna bli sant överallt. Förmaningar räcker inte alltid. Olovlig frånvaro har många andra orsaker än bara slöhet eller att något annat roligare kom i vägen.
När skolinspektionen i fjol granskade fyra skolor i Göteborg blev betyget att personalen hade bra rutiner men insatserna är inte alltid lika effektiva.
Skolorna måste också ta tag i sina egna brister. De måste ta elever på allvar som mobbas och inte vågar visa sig på skolgården. Eller förstå att det kan finnas sociala problem inom familjen, en av de klassiskt vanliga orsakerna till skolk. Rektorer får inse att om undervisningen upplevs som meningslöst dålig så går kloka elever inte dit.
Inte bara i Vänersborg finns bra modeller. I Bergsjön i Göteborg provar man på en skola regelbundna veckomöten mellan lärare, föräldrar och elever som halkat efter i undervisningen. Alla parter sätter upp mål som ska uppfyllas. För föräldrarna kan det vara så enkelt som att se till att barnen lägger sig i tid, för att komma i väg till skolan i tid. För lärarna kan det vara att bjuda mera stödundervisning.

Det sista är lättare sagt än gjort när politikerna inte anslår tillräckliga resurser.
Lika viktigt som att våra politiker jobbar på att äntligen skapa en skolstandard som är lika bra över hela landet - är att åtgärderna mot skolket också blir lika överallt. Ingen elev ska behöva ha ont i magen av att gå till skolan.
Då måste vi också sluta upp med att snyfta, bara tycka synd om, och låtsas att alla skolkare har sociala problem hemma. En del annars högst välmående barn har aldrig fått känna på krav från vuxenvärlden och inbillar sig faktiskt att de kan komma och gå som de vill på lektionerna.
Litet rätt har han i alla fall, pekpinnemagister Björklund.
Bara välment gulligull hejdar inga skolkare.