Det är en tragisk historia som nu uppdagas i Borås. En kvinna våldtogs och misshandlades av sin man i 20 år innan hon lämnade honom. Tillsammans med två av de tre barnen fick hon skyddad identitet och tvingades flytta mellan olika skyddade boenden innan de slutligen fick en fast bostad.
Polisens särskilda avdelning för hedersrelaterat våld gjorde bedömningen att det fanns risk för patriarkalt våld och hon fick ensam vårdnad om de två minderåriga flickorna samt ett polislarm. Det borde ha stannat där. Dessvärre fortsätter det.
Nu har pappan tagit med den 13-åriga dottern till socialkontoret i Borås, där hon i sällskap av sin far sagt till socialsekreteraren att hon vill bo hos honom, vilket sekreteraren bifallit utan att kontakta mamman. Detta trots att dottern är omyndig och kvinnan har ensam vårdnad. Den hemliga adressen är därmed röjd och han har tillgång till nyckeln till sin ex-frus hem. I samband med ett försök att få hem dottern och nyckeln tillbaka misshandlades både kvinnan och hennes särbo.
Socialtjänsten är inte villig att bekosta ett låsbyte, utan hänvisar till kvinnojour, det vill säga ytterligare runtflyttande för en kvinna som äntligen fått en fast punkt i en tillvaro präglad av hot. Samtidigt misstänker mamman, efter uppgifter från flickans lärare, att pappan planerar att föra dottern utomlands.
Självklart känner man som utomstående inte till alla detaljer, men socialtjänstens agerande är oerhört märkligt i ljuset av att polisen gör en helt annan bedömning. Det är långt ifrån alla som får ett larmpaket - det krävs en allvarlig hotbild. Det är den unga flickans väl som ska stå i centrum och vara vägledande för de bedömningar som görs kring hennes boende.
Men socialtjänsten måste också ta ansvar för den situation som mamman har hamnat i. Ett låsbyte är knappast för mycket begärt.
Debatten om hedersrelaterat våld tog tid på sig innan den kom i gång i början av 2000-talet. De som pekade på problemen mötte initialt mycket motstånd.
I dag har vi kommit längre och skola, socialtjänst och polis har allt mer utrustats med verktyg för att arbeta med frågan. Fler skaffar sig kunskap, i stället för att fokusera på en metadebatt om begrepp. Det är positivt och nödvändigt.
Det har redan uppdagats alltför många fall där hotade kvinnor svikits av samhället, och deras rop på hjälp inte har tagits på allvar. Ett nyligen uppmärksammat fall var när 19-åriga Maria i Landskrona i våras mördades av sin egen lillebror, trots kontakt med både polis och socialtjänst.
- Myndigheterna? Oh, my god. Innan vi blev kidnappade berättade min halvsysters mamma för socialen att det var någonting på gång, och att vi behövde hjälp. Men de gjorde ingenting, berättade Maria i en intervju kort innan hon mördades, angående hur hon kidnappades till Irak som 11-åring.
Nu finns hon inte mer.
Att svenska myndigheter trots utbildningsinsatserna har långt kvar för att bli kompetenta i fråga om våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck är uppenbart. Socialtjänsten och polisen i Borås har ett enormt ansvar. Låt inte historien upprepa sig.
