Valåret 2006 oroade sig ekonomer en del över att hushållen bara ökade sin lånebörda. Utslaget på varje svensk var lånen 135 procent av inkomsten, lika farligt högt som före 1990-talskrisen. Men den allierade oppositionen under Fredrik Reinfeldt delade uppenbarligen inte oron. Ett av vallöftena var att avskaffa fastighetsskatten.
Två år senare avskaffades själva ordet. Numera heter det fastighetsavgift, även om det fortfarande är en skatt. Men reformen hade reellt innehåll också, nu finns ett tak för skatten - i år är det 6 285 kronor. Det gäller även palats med sjötomt i Stockholms fina förorter. För hyreslägenheter är skatten 1 365 kronor som är inbakade i hyran.
Omläggningen innebar förstås att priserna på villor och bostadsrätter sköt i höjden i alla snabbt växande regioner, vilket i sin tur tvingade köparna att låna mera. I år är hushållens skuldkvot uppe i 165 procent och nu haglar förslagen om amorteringskrav och sänkta eller slopade ränteavdrag.
Omfattningen av skuldsättningen är orimlig. Men det finns inget sätt att lagvägen snabbt minska den utan att uppträda oschyst mot medborgarna. Om riksdagen skulle besluta att trappa ner ränteavdraget från 30 till 15 procent på fem år skapas förvisso en press neråt på bostadspriserna. Men det sätter också en massa yngre människor i en ekonomisk knipa de aldrig kunnat förutse.
Om riksdagen skulle besluta att minska avdrags rätten med en procentenhet i taget i fem år - ja, då blir effekten nära noll. Men väljarna lika fullt arga som bin.
Egentligen är det osmakligt att staten subventionerar lån genom att 30 procent av räntekostnaden - underskott av kapital som det heter - kan kvittas mot arbetsinkomster. Det görs i symmetrins namn; skatten på inkomster av kapital är 30 procent, då ska utgifterna för kapital åsättas samma värde.
Argumentet är ihåligt. För ränteutgifter över 100 000 kronor om året är avdragsrätten nedsatt till 21 procent. Men kapitalinkomstskatten på belopp däröver är fortfarande 30 procent. Så symmetriregeln kan knappas ses som bindande.
Det vore sunt att minska möjligheten till ränteavdrag. Det vore illa att göra det som en separat åtgärd. Sverige och svenskarna mår inte bra av att höja skattetrycket som redan är i världstopp.
Det är dags för en ny stor skattereform. Utfasning av ränteavdrag och höjd fastighetsskatt kan kompenseras med slopad värnskatt, höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt och jobbskatteavdrag. Momssatserna kan göras mer enhetliga.
Skattesystemet, liksom övrig politik, bör motverka överbelåning snarare än att stimulera ett liv på krita.
Men väl så viktigt är att diskutera värderingar, att framhålla friheten och tryggheten ett sparkapital ger. Glädjen över att ha råd att säga upp sig när arbetsplatsen sjunkit ner i ett gnällträsk överträffar vida njutningen av fondtapet i siden och badrumsgolv i marmor.
