Politikerna i flera västsvenska kommuner får huka extra mycket för arga proteststormar.

Vänersborg vill dra in sju mindre skolor till nästa år.

I Borås rasar striden om tre hotade skolor just nu.

I Munkedals kommun har politiker fått anonyma hot. Där ska högstadiet i Hedekas och Fisketorps skola stängas.

Och i Göteborg beslöt en enig stadsdelsnämnd Centrum i fredags att lägga ner Buråsskolan, som renoverades så sent som häromåret.

Brist på pengar, är den allmänna förklaringen.

Först skyller skolpolitikerna på staten. I den nya skolan ska bara behöriga lärare få undervisa. Dessutom ska ämneslärare införas i vissa ämnen redan från femman. Blir svårt att klara i mindre skolor, tror politikerna. Köper du argumentet?

Om inte, så hänvisar politikerna till sjunkande elevtal. Det är dyrt att ha småklasser i halvtomma lokaler. "I så fall blir det ännu mindre pengar kvar till själva undervisningen."

Fortfarande missnöjd? Då är det dags att protestera. Och det gör de flesta föräldrar och barn som känner sig drabbade. Naturligt nog.

Men kommunpolitikerna har lärt sig att väljare måste man lyssna på, och de mest demokratiskt uppmärksamma ordnar därför stormöten - gärna så många som möjligt. Där läggs fram flera olika förslag, som föräldrarna inbjuds att välja mellan.

För en månad sedan dristade vi oss här på ledarsidan att berömma politikerna i stadsdelsnämnd Centrum i Göteborg som gjorde just så, i motsats till SDN Angered som lade fram ett enda förslag. Protesterna i Angered blev därför rena utskällningen, inte oväntat.

I juni läggs Buråsskolan ändå ner, klasserna flyttas till andra skolor. Trots att de flesta föräldrar ville ha det nollalternativ som skolförvaltningen också lade fram, med oförändrade skolor i stort sett. Men det var aldrig på allvar.

Priset skulle ha blivit tolv miljoner högre om året. "Då riskerar till exempel äldreomsorgen att drabbas i stället."

Just där klämmer skon och gör att välmenta föräldramöten och inbjudan till en "demokratisk process" aldrig blir på riktigt.

Man diskuterar bara dagens kostnader och inte övergripande frågor.

Vill invånarna ha en levande landsbygd med öppna små skolor och betala litet mer skatt för det?

Vem tar hänsyn till barnens trivsel, om vi tror att stämningen har chans att bli bättre i en skola med 100 elever än 1 000?

Varför är framförhållningen så dålig och varseltiden för kort? Kommunerna borde varna flera år i förväg och ge föräldrar, barn och personal mera tid att förbereda sig på skolflytt.

Men den stora bristen är att kommunledningarna lägger över det ekonomiska ansvaret och besluten på undernämnder. "Varsågoda och klara er på de här pengarna."

Skolpolicyn dras upp över längre tidsperioder, när den i stället skulle behöva diskuteras inför varje nytt budgetår.

Vi blir inte förvånade om någon friskola startar nytt i Buråsskolans tömda lokaler.