Saabs 3 600 anställda är dagens enda vinnare på att Victor Muller ger upp. Och kräver hjälp med att reda upp Saabs affärer.
Äntligen kan uteblivna löner snart komma. Deras oro för att klara mat och hyra försvinner.
Visserligen är statens lönegaranti en hjälp på begränsad tid. Men hela Saab lever på övertid och var konkursfärdigt redan i somras, om man ska följa svensk lag.
Och övriga som väntar på pengar blir bara förlorare, hur dramat än slutar.
Ändå stod Victor Muller i Trollhättan i går och bad sina arbetare om ursäkt (som han gjort förr). Han skämtade med journalisterna (som om allt var frid och fröjd) och påstod återigen att leverantörerna ska få betalt. För mera pengar är på väg. Och när ekonomin är sanerad ska Saab ha kvar 1,5 miljarder kronor på fickan att starta produktionen med.
Påstår han.
Victor Muller må vara trevlig och försöker göra ett ärligt intryck.
Men han tycks leva i en blå himmel.
Hans löften låter som den vanliga sagan som Saabs anställda hört i snart ett halvår sedan fabriksbandet stoppades,
Men löftet om en ljusnande framtid finns också i ansökan om ekonomisk konstruktion, som lämnades till Vänersborgs tingsrätt i går. Skrivet på fullt allvar (?), av ett seriöst och kompetent företag! Men som tyvärr hamnade hos en ägare med för litet pengar i ryggen.
Drömmarna stoppar inte där. Om Saab bara får några veckor till på sig att rationalisera företaget (som de inte hittills gjort på alla år) så ska inte bara vinster komma. Det ska bli pengar över för att ta fram nya bilmodeller med 4-5 års mellanrum. Även folk utanför branschen vet att varje ny bil kostar minst 4-5 miljarder kronor att ta fram.
Nej, Muller är nog inte blåögd.
Han är förstås ute efter att rädda så mycket som möjligt den dryga miljard han själv lånat och satsat i Saab. Och rädda sitt rykte som affärsman för framtiden.
Han har gett upp och vill stjälpa över ansvaret för lönerna på staten, och tillfälligt stoppa kronofogdens indrivning, för att vinna tid.
Men oavsett vad slutet blir, rekonstruktion eller konkurs, så förlorar Saabs underleverantörer det mesta av de över 2,5 miljarder kronor som bolaget är skyldigt dem.
Även om kineserna omgående skulle betala 2,3 miljarder kronor för att köpa in sig så räcker det inte för att dra i gång produktionen.
Hur gärna vi än vill att Saab ska fortsätta så har Victor Mullers bolag nu nått återvändsgränden.
Men Saab är förstås inte vilken firma som helst. I resterna efter kraschen lurar kinesiska företag på att ta för sig. Till ett lägre pris, i ett företag som först sopats rent på de flesta skulder. Därför Mullers stora intresse av rekonstruktion eller konkurs.
Om det sedan blir fortsatt tillverkning i Trollhättan, kanske bara under begränsad tid, eller fabriksflytt till Kina vet inte ens Victor Muller. Men det återuppståndna Saab blir i så fall utan honom.
Frågan som efteråt hänger sig fast är förstås: kunde det ha gått lyckligare? Ja, om kineserna hade passat på, och GM låtit dem ta över redan i förra krisen för ett och ett halvt år sedan.
