En liten korvkiosk i Majorna har blivit föremål för djurrättsextremisternas ilska. Två gånger har de - enligt vad de i självförhärligande ordalag uppger på en hemsida - satt eld på kiosken och dessutom vandaliserat den med klotter.
Som dessutom inte gör något som helst till för att skapa sympatier för djurrättsaktivister - inte heller för de seriösa, som arbetar med legala medel men som betraktas med misstänksamhet av såväl myndigheter som folk i allmänhet på grund av extremisternas agerande.

De seriösa djurrättsaktivisterna har på olika sätt försökt få i gång en debatt om såväl köttätande som pälsdjursuppfödning. De har avslöjat flera upprörande fall av vanvård och djurplågeri, och brister i myndigheternas kontroll.
Men de debatter som följt har varit kortvariga och har sällan spritt sig till en bredare allmänhet. Denna har i stället i starkt negativa ordalag diskuterat vandaliseringen av pälsbutiker, hoten mot deras ägare eller frisläppandet av pälsdjur - av vilka många gått en plågsam död till mötes - som de militanta aktivisterna gjort sig skyldiga till.

Så länge det finns en liten grupp extremister som fortsätter med vad som juridiskt sett snarast kan betraktas som organiserad kriminalitet kommer det att bli svårt för de seriösa djurrättsaktivisterna att få folket att lyssna på dem.
Och får de inte allmänheten med sig kommer de inte heller att nå sina mål.
Från modevärlden rapporteras att pälsar och pälsdetaljer håller på att bli populära igen, och Jordbruksverket meddelar att svenskarnas köttkonsumtion steg markant förra året.
Givetvis är sjunkande köttpriser den främsta anledningen till det sistnämnda: men det är ett trendbrott som går rakt emot vad djurrättsaktivisterna kämpar för. Det tyder på att folk i allmänhet lyssnar mindre på dem än för några år sedan, då köttförsäljningen stagnerade och antalet veganer och vegetarianer ökade.

Ur aktivisternas synvinkel är det just därför inte endast tacknämligt utan snarast nödvändigt att de når ut till den breda allmänheten med sina synpunkter.
Genom mordbränder och andra kriminella aktioner vinner de dock vare sig sympatisörer eller lyssnare.
De seriösa aktivisterna och de kriminella extremisterna har i grund samma målsättning, och det är därför lätt att de känner sympatier för varandra, även om de har delade meningar om hur man ska agera.
Men ska de allvarligt menande aktivisterna har en chans att nå framgångar och driva genom förändringar måste de få stopp på extremisterna - om nödvändigt med myndigheternas hjälp.
Det bör de inse själva. För ingen normalt funtat människa tror väl att en brand i en enkel korvkiosk förändrar matvanorna hos svenskarna?